Aftonbladet – 25 oktober 1849, sida 2

ner än tre steg till trappan, brydde sig ej om att haka sig fast vid anmärkningen. Några veckor hade gått under åtskilliga landtliga förlustelser, uppgjorda och förkastade anfallsplaner af gästerna inbördes och emot det semensamma målet för deras förhoppningar och sträfvanden. Trött af denna stundliga strid, och de allt mer direkta kärleksförklaringar hon dag ligen fick emottaga, önskade Cecilia endast att, tvinga dessa intressen till ett utbrott på det hon skulle få tillfälle att öppet säga sina tankar, så som hon sagt dem åt lagmannen. Med förvåning och misströstan såg hon att trots denna tydliga förklaring, den välmenande onkeln likväl ej gjorde minsta min af att resa, och ryttmästaren hade högtidligt förklarat sitt beslut att qvarstanna med sin familj så länge den vackra årstiden gjorde det angenämt. Intet bref hade kommit från Walfrid och allt hade förenat sig att nedslå och bedröfva den lyckliga arftagerskan. Helt ensam vandrade hon tidigt en morgon utåt parken, åtföljd af den stora hunden, hvilken skrämd af barnens stoj skydde sin vanliga plats i salongen och nu uppsökt henne för att visa henne sitt deltagande. Med korslagda armar och drömmande blick gick Cecilia länge fram och åter. För första gången hvälfde sig hennes sOrgsna tankar omkring den period som Walfrid liksom flygtigt frammanat, när han meddelade henne sin plan att resa. Hvad hon då med gyckel och gladt mod skakat bort, det återkom nu i en allvarsammare drägt och hon hade ej mera makt att förjaga det. Den tanken, att en tid kunde komma då hon skulle ständigt vara ensam, flög nu ikt en rysning genom hennes hjerta. Hvar anns i verlden någon varelse, som skulle älska och beskydda henne som han? Öfvervälligad af de skuggor, som hennes lifliga inbill