Aftonbladet – 25 oktober 1849, sida 2

Ja, charmant! utropade baron korsande sina armar öfver den runda magen En intagande och ljuf bostad, suckade Thure med en beslöjad blick och ett tankfullt leende. Ett förtjusande bo för tvenne turturdufvor, eller tvenne lyckliga hjertan, egentligare taladt. Det tycks enkom bygdt åt kärleken, den sälla kärlek, som söker enslighet och lugn., Cecilia svarade ej. Hon hade skickat sina tankar ut åt ett helt annat håll och löjtnanten sökte fåfängt på hennes allvarliga och tänkande ansigte något bifall eller beundran öfver denna vackra anmärkning. Om jag någon gång, återtog han, skulle bli så lycklig, så kan jag ej tänka mig någon älskligare skådeplats för denna lycka än just denna dal, och ingen älskligare hufvudfigur än ... Han samlade alla de flammor han kunde uppleta i sitt förkolnade inre och band ihop dem i en blick som han med förtviflad styrka och ihärdighet fästade på sin följeslagerska, såsom ett slut af meningen. Jag är ganska ohöflig,, sade Cecilia uppvaknande ur sina drömmar, i det hon med ett artigt leende böjde sitt hufvud, som ej följt med på barons fantasiflygt. Jag anar att dess vingar voro så bederligt tilltagna att de kunnat bära oss allesammans., Min fantasis vingar äro vanligen ej ämnade för ett helt sällskap, svarade baronen vridande sina mustascher och betraktande sina stöflor med en vemodig blick — under det han beundrade sina egna ord och beklagade att: de spildes på en så otacksam jordmån. År det fråga om den der sortens luftskepp med tio hästars kraft, att hyra för slutna sällskap, som omtalades för flere år sedan i engelska tidningarna ? frågade lagmannen vändande sig om. Löjtnanten gaf honom blott en föraktlig blick, och gamla baron, som var glad att ej ha