Aftonbladet – 25 oktober 1849, sida 1

cilias hand. Det fins kanhända ingen i verlden som dömmer Walfrid så mildt, och rättvisar hans egenskaper så som jag. Han är en god och förträfflig menniska, mycket förträfflig, men ingen menniska är utan fel. Äfven han har ett sådant, visserligen det älskvärdaste och bästa man kan ha, men derjemte det olyckligaste för honom sjelf och hans omgifning. Ett fel, som fastän det egentligen är en dygd, dock i verldens ögon är oförlåtligt och — vi skola ej stöta oss derpå — litet löjligt. Han är känslig, och romanesk. Han byser en mängd åsigter som äro vackra, utan fråga ganska sublima, men alldeles oriktiga och barocka, åtminstone alldeles oanvändbara i verldens vanliga förhållanden. Jag säger dig öppet att det förvånar mig finna dig så förståndig, uppfödd sow du är i en total enslighet, och under inflytelsen af sådana principer., Onkel är mycket god, sade Cecilia med en föraktlig min, hvilken lagmannen icke uppfångade. Nej, mitt barn, jag är endast rättvis. Jag säger aldrig mer än hvad jag verkligen tänker. Med den kännedom jag har om dig, — och allt hvad din okonstlade och rena själ äger inom sig, ligger så öppet att det lätt är öfverskådadt — så trodde jag mig kunna förutspå dig en mycket lycklig framtid. Jag kände ej då att du beslutat söka denna lycka i kärleken, jag trodde att jag skulle få hjelpa dig uppsöka den på ett mera lugnt och säkert fält. Nå låt mig höra detta förslag, sade Cecilia trankilt. Det var ett ganska vanligt förslag. Attlåta allt gå sin naturliga gång. Du skulle rik, och fri från alla band, lefva ett lugnt eller omvex-. lande lif, allt som du önskade. Jag skulle efter bästa förmåga sköta dina affärer och bistå lig med råd, då du behöfde sådana. Nu förelrager du att göra en make lycklig; jag vill