Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 1

VV För den som ej frågat efter att studera naturen, sade han i nedlåtande och älskvärd ton, så som jag tillstår att fallet varit med mig, så företer den i sanning ganska intressanta sidor. Jag vet mig aldrig med uppsåt gjort dagen så lång, att jag låtit den börja klockan åtta, förr än just i dag, och jag har icke ångrat det.n Det är ganska smickrande för naturen, svarade Cecilia med ett leende, som undföll talaren. pNaturen är alltför stor att smickras deraf; att de arma dödliga beundra henne. Vi tröttna dock ej att säga: hvad hon är skön! hvad hon är rik! Och aldrig har jag funnit denna rikedom större än här. Det är väl derföre hon har så många beundrare,, inföll Eugenie. Hör på alla dessa små sångare, som täfla att rätt smickrande lofva henne från hvarje gren. De förefalla mig som förtviflade och skuldsatta friare, stridande för sitt sista hopp — den rika arftagerskan.n Det var ingen särdeles poetisk inbillning, min nådigan, afbröt den gamla baronen. En vy från ett gäldstugufönster snarare än från denna förtjusande lilla estradp, ifyllde Phure, bjudande Cecilia sin arm vid uppStisandet till platsen under soltältet. Ja, jag medger, svarade Eugenie, skrattande, : att liksom en atmosfer af gäldstuga omsväl-:; vade mig nyss och inspirerade mig på ett föga vehagligt sätt. Som den nu är mera aflägsen, å slår jag mig ned här, och ber dig med detamma om en kopp kaffen, tillade hon, fram-ls äckande sin kopp åt Cecilia, som, trött af!) letta indirekta käbbel, försjunkit i sina egnals ankar. I Sällskapet hade under arbete eller läsning ( lelat sig och Cecilia stod helt allena vid föntret i kabinettet, sysselsatt att fläta gröna vistar i den lilla fågelns bur, som hon flytat dit, då en hand sakta lades på hennes arm ch Eugenies röst oangenämt störde henne. Ack! hvad det var väl att jag någon stund unde finna dig allena, min dyrkade Cecilia. !n an