Aftonbladet – 24 oktober 1849, sida 1

finner min stackars gosse rätt egen, kanske til och med litet tafatt och löjlig. Åh, hvarför det? Det behöfver du icke neka till mitt snälls barn. Jag har gudnås funnit det alltför ofta sjelfp, småskrattade assessorskan. ,Det är besynnerligt att de ljusaste hufvuden och bästa hjertan ganska ofta äro de sämsta sällskapsmenniskor. Min Wilhelm har för mycket lärdom och för litet sällskapsvana. Hans olyckliga distraktioner ha så ofta förorsakat honom obehag, stackars gosse; nu hafva de väl kanske ännu en ny orsakp, tillade hon liksom i förbigående. Det är ganska ledsamt, svarade Cecilia, men då sällskapslifvet således måste v:ra honom en plåga, så är det orätt att tvinga honom deltaga deri. Jag tvingar honom heller aldrig. Unga herrar låta minsann ej tvinga sig. Så god min Wilhelm är, så bar han dock sin egen vilja; men hans helsa lider verkligen af dessa trägna studier, och jag har derför denna gången öfvertalat honom att göra en liten sommarresa. Han behöfver litet frisk luft, lefnadssättet på landet är så sundt., Under detta samtal hade de närmat sig bänken der herr Wilhelm lemnat boken i sticket! vid sin hastiga flykt. Helt oförmärkt vände Cecilia upp första bladet deraf och läste handbok i husmedicin; den var uppslagen vid kapitlet väderkolik. Se der ligger en bok igen. Den tar jag lå ifrån honomp, smålog den ömma modern: jo jon, tillade bon efter en hastig blick derpå, alltid detsamma. De der gamla filosofernas) rbeten äro då min förskräckelse, och den här, Pluto, eller hvad han heter, är den tråkigaste . tf allan ( Ja, som författare vål jag tro att han är edsamv, småskrattade Cecilia. i Eugenie, som nu blef de båda fruntimmerna varse, släppte barnets hand i det hon lätt: ryckte den som till ett förut öfverenskommet ; ecken. Den lilla var med några höga språng i rid Cecilias sida, i det hon seende henne i an