Aftonbladet – 23 oktober 1849, sida 2

LITTERATUR. Huset Tessin (sednare tidskiftet), under Frihetstiden, af förf. till Morianen; på Simon Magnus förlag. Denna fortsättning har nu utkommit med 1:a häftet. Man ser planen förändrad för utgifningen på det sätt, att arbetet hädanefter delgifves publiken i smärre, fria häften, hvilket utan tvifvel skall lättfäpfsättningen. Det som nyligen trädt ut i allmänheten, är början till Frihetstidsskildringens 1:a del, eller den 5:te af hela verket. Läsaren finner af en liten förutskickad Erinran, att de slags handlingarn; som hittills varit upptagna under rubriken Noter. och Bilagor, hädanefter komma att meddelas i ett särskildt Bihang). För hvar och en, som gjort sig närmare bekant med Morianförfattarens ande och stil, är den romantiserade skildring af historien, som här tillkännager sig, ingen nyhet; men stoffet, som den behandlar, är i och för sig rätt pikant, i synnerhet mot slutet af häftet, der undersökningen med baron Görtz vidtager. Framställningen är här gjord i dramatisk form; och läsarens uppmärksamhet tages genast i stark reqvisition för att finna utvecklingen af denna i sitt slag så märkliga process, och dess upplösning i ett politiskt mord. Kanslipresidenten, riksrådet grefve sArved Horny är den mest framstående ovch bäst tecknade karakteren i dessa taflor. Hvad man skulle kunna hafva. att anmärka rörande det hela, är ungefär detsamma som man alltid haft att säga om denna författares romantiserade skildringar. Man känner under läsningen tydligen på sig, att, oaktadt den konstform arbetet har, dock ingen naturnödvändighet för sjelfva det artistiska här uppenbarar sig eller ligger till grund, utan är hela konstnärligheten blott en drägt; påtagen för att icke vara historia rätt och slätt. Om saken härpå vunnit, lemnas derhän. För den, som bar så rik tillgång på akter, som denne författare, tyckes det icke hafva kunnat medföra alltför stor svårighet; att i en så till sägandes ordentlig och genomförd Historia gifva sina läsare del af den tid, han vill aftäcka för deras ögon, och dervid införa de politiska resonnemanger om envälde, arfrike, valrike, riksföreståndarskap i stället för konungadöme m. m., hvartill man finner honom benägen, såsom sina egna tankar. Arbetet skulle då hafva blifvit ett prosaiskt verk af icke ringa betydenhet. Eller, då förf. icke afsåg, icke ville en ren Historia, utan önskade skapa det. hela till ett poetiskt stycke, borde han hafva utbildat det med högre konst. Nu är det visserligen ofta dramatiskt genom en dialogiserad form för berättelsen; men dramatiskt lif eller individuell person-teckning möter man föga. Emellertid inskränka vi gerna våra kritiska betraktelser i detta afseende, emedan vi erkänna det hafva varit denne förf:s rätt, liksom hvarje annans, att göra sin sak så som han sjelf velat och bäst funnit. Vi taga följaktligen saken sådan den är, och tycka ganska mycket om den för hvad den är; fritt lemnande åt andra förf:re att göra den på annat sätt, och bättre, om de behaga och kunna. Såsom vi redan antydt, finna vi den i häftet började undersökningen om Carl XII:s minister, Görtz, vara det intressantaste deruti. Officielle åklagaren, lagman Fehman, hade sammanfattat sitt åtal mot den Holsteinska baronen i fyra hufvudpunkter: 1:0 att baron Görtz varit illasinnad mot Sverige redan innan han blef brukad i Carl XII:s tjenst; hvilket likväl framställdes blott upplysningsvis, utan att något ansvar derför nu å honom yrkades; 2:0 att baron Görtz velat alldeles utrota konun