Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 3

REVY AF TIDNINGARNE. Bore för i går har en god artikel angående benådningssystemet. Författaren beklagar, at! den nya brottmålslagens införande blifvit upp: skjutet, hvilket ledt till en alltför stor utsträckning af benådnings-systemet. Han erkänner att detta under tiden varit ett nödvändigt ondt för att i serskilda fall finna bot för lagens oduglighet, äfvensom att utöfningen öfverhufvud sker med all sorgfällighet; men ådagalägger tillika på ett öfvertygande sätt de menliga följder, som häraf uppstå: Benådningsrätten har i alla ordnade samhäller blifvit öfverlemnad åt innehafvaren af högsta makten, emedan lagens stadganden icke kunna göras så fullständiga, att de i hvarje förekommande fall egs lika rättvis tillämpning. Regeringsmakten tillåtes derföre vid serskisda tillfällen, då lagens bud befinnas hårda, mildra dem genom nåd, och samma makt. som skall vaka öfver lagarnes handhafvande, är derför jemväl berättigad och förpligtad att vårda mild hetens och mensklighetens föreskrifter. Regeringsmakten åligger icke endast att uppehålla rättvisans, af lagarne beroende majestät, den skall äfven representera nådens milda väsen. Detta sednare åliggande får lixväl icke göra intrång uti utöfvandet af det förra. Nåden skall tillfyllestgöra lagen, men ej upphäfva den. Huru öfverensstämmer emellertid det hos oss följda benådningssystemet med dessa grunder? Redan för många år tillbaka befunnos åtskilliga straffbestämmelser i vår brottmålslag alltför stränga och föråldrade, i följd hvaraf benådning i mål, som hörde under berörde straffbestämmelser, beviljades nästan så ofta den begärdes. Dessa benådningar hafva sedermera fortgått och ytterligare förökats, hvarigenom inträffat, att ett icke ringa antal af brottmålslagens stadganden, och deribland just de aldra vigtigaste, de som röra lifssaker, såsom dråp, barnamord, rån m. fl. grofva brott, numera icke verkställas. Benådningarne hafva blifvit bragta i ett slags system, som skall ersätta lagens brister, icko i enstaka fall, utan i allaa I många brottmål vet såväl domaren som den tilltalade på förhand, att domslutet icke kommer att verkställas, att det är blow en formalitet, samt att benådningssystem t kommer att gifva ett helt annat beslut, som blir det gällande. Man kan härpå vara desto säkrare, som erfarenheten ganska ofta ådagalagt, att när en sakfälld i dylikt brottmål icke begärt nåd, har verkställigheten af den honom ådömda bestraffning fått anstå, på det man under tiden kunde öfvertala honom att aflemna nådansökning. Har han härutinnan varit motvillig, har man slutligen funnit sig nödsakad ait med honom ingå i något slags underhandling om det i nådeväg blifvande straffet, som sålunda i någon mån blifvit beroende af den sakfälldes egen hårdnackenhet och tredska. Om man icke kommit att använda detta besynnerliga benådningssystem, skulle man långt för detta funnit sig nödsakad att antaga en ny brottmålslag. Man skule icke såsom vid sista riksdag, då principerna för en sådan lag redan vid föregående riksmöte blifvit gillade, kunnat i följd af ett nytt påkommet vankelmod i afseende på dessa principer, låta brottmålsagen så handlöst falla, att regeringen, som burit fram förslaget, utan att vidare bry sig derom, sjelf genom jusbiliestatsminstern framställde anmärkningar, som borde varit undanröjde innan förslaget till lagen afgafs. Denna likgiltighet för en vigtig samhällsfråga stod i oupplösligt sammanhang med det elaktiga benådningssystemet. — — — Det är en ofullständighet i våra samhällsförhålanden, att den lagskipande makten icke blifvit benörigen skiljd från regeringsmakten. Den skadliga sammanblandningen af dem medförer äfven, att det elaktiga i benådningsrättens utöfvande icke kommit att falla så i ögonen, som eljest hade inträffat. Kongl. Maj:t både dömer och benådar. Men de serskilda åtgärderna kunna derföre icke utan samhällets stora skada förvexlas, så att nåden blir lag och lagen blir — intet. Aktningen för lagarna måste aftaga, då allmänheten oupphörligen ser domaremakten meddela beslut, som icke verkställas. Det agbundna samhällets moraliska band upplösas såunda småningom, och de bedröfliga följderna deraf kunna icke uteblifva. i ——LL