Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 3

TEATER. Vi hafva att anmäla Mindre teaterns första nya stycke denna säsong; det heter Bankiren, eller Ett kejsare-val i Frankfurt. Man kan af titeln ett kejsare-val i Frankfurt lätt blifva förledd till antagandet att här skulle framställas några scener från den beryktade Frankfurter-församlingen i våra dagar, men då skulle pjesen varit en farce; nu är den ett skådespel, allvarsamt nog på sina ställen, i allmänhet af mycket intresse. Skådespelet rör sig i valintrigerna vid tronledigheten efter kejsar Maximilian den förste. Elektorerna bekymra sig ej i ringaste måtto om att finna den för kejsarkronan värdigaste; erkebiskopen af Mainz säljer sin röst för en kardinalshatt, markgrefven af Brandenburg aflåter sin för några tusen dukater. Det är ett stycke satir på historien; men det skadar icke. Hvem sätter väl i fråga att furstarnes politik förr som nu stundom varit ledd af egoistiska syften ? Frankfurter-bankiren mäster Didier, egentligen juden Isak Ben Samuel, den förste penningeman i Europa, får helt naturligt trådarne till de furstliga marionetterna i sin hand. Han lefde blott för sina affärer och sin dotter; det var först då den sköna Esthers oskuldsfrid blifvit förgiftad och den olycklige fadren hos pfaltzgrefven af Rhen sökte rättvisa, det var då, som Isak Ben Samuel indrogs i politiken, i det den ränkfulla fursten vid den lofvade upprättelsen för Esthers vanära fästade det vilkor, att Samuel — juden, som måste dölja sitt namn och sin tro, för att icke blifva förvist! — skulle genom sina penningars allmakt skaffa pfaltzgrefven kejsarkronan. När pfaltz grefven genom Samuels bemödanden såg sig nära sitt mål, stötte han undan sitt verktyg; ty pfaltzgrefven var en ärelysten man och hade för sin son Rudolf bestämt en mera lysande bana än vid sidan af den unga judinnan, hvars förförare denne Rudolf var. Då, under samma vilkor som förr åt pfaltzgrefven, erbjöd Samuel sina tjenster åt en annan tronkandidat, konung Carl af Spanien. Man vet att Don Carlos pikerade sig af sin ordhållighet; han blef kejsare och hans första regeringshandling var ett storhertiginnediplom för juden Samuels dotter, som i den egenskapen kunde blifva brud åt pfaltzgrefvens son. Sedan kung Carl blifvit kejsare till detta pris, utbrister han: O min Gud! hvad är väl storheten här på jorden! Efter denna visa reflexion kunde han hafva följt Fredrik den vises exempel och afsagt sig den äran. Han dröjde dermed, som bekant är. Den skrupulöse läsaren torde hafva upptäckt ett hinder för Rudolfs äktenskap med Esther i den omständigheten, att hon var judinna. Vi böra upplysa, att detta hinder undanröjdes derigenom, att Esther, jagad in i ett kapell af en försmådd fästmans förföljelse, ien knapp vändning lät döpa sig der. Med vacker fördomsfrihet och resignation upptog hennes far underrättelsen derom. Hr Torsslow har vid återgifvandet af juden Samuels parti, vid framstillandet af hans milda väsende, hans faderskärle4, hans sorg, hans undergifvenhet för sin Herres vilja, ånyo ådagalagt sitt höga mästerskap. Mr Stjernström uppbär sin markgrefvekrona med nog mycken lätthet; men det torde höra til rollen. Hr Kinmansson spelar Rudolf, en herrlig yngling, med känsla och behag. De öfriga karaltererna framträda mindre; kanske hafva ett par icke så fullkomligt uppfattats, Men det ör då roernas fel, icke sujetternas. Det vigtigaste är, alt stycket i sin helhet är underhållande; det har redan gifvit några goda hus.