Aftonbladet – 22 oktober 1849, sida 2

Ja, ja, han menar intet ondt, gubben är gammal och jag gjorde orätt som lastade honom så der,, återtog Sara ångrande, och nu, god natt! Sitt ej så der och grubbla längre., Men Cecilia satt ännu länge i det öppna fönstret och såg utåt, sedan Sara gått. Det lugna och ensliga lefnadssätt hon hittills fört, hade endast väckt glada och klara intryck i hennes sinne. Denna deg hade hon kastat den första blicken in i den verld, som Walfrid vant benne att frukta. Hon kände att den frimodiga kraft, som bodde inom henne, kanske skulle mattas och förgå med tiden, om hon, som nu, skulle sakna det stöd hon alltid haft i bakhåll. Hon insåg, att hon som ett blygt barn skulle förlora allt sitt mod, då hon ej me a hade sin vanliga ledsagare vid sin sida; och en hastig ångest intog henne, en förfärlig dunkel tanke, som pressade tunga suckar ur hennes bröst. Morgonen derpå lyste åter solen klar och i dess sken promenerade de båda baronerna arm i arm bland blomsterrabatterna. Nå min vän, hvad tycks om arftagerskan, den gamla myndiga mamsellen ? frågade fadren med ett förnöjdt leende. VÅh, hon är öfver all förväntan. Hon har något för mycket säkert och myndigt likväl, som ej behagar mig riktigt., Det går nog an, det går nog an! smålog den gamla baron leende. ,Kärleken, min gosse, kärleken, du vet hvad den uträttar på svinnonaturen, framför allt här vid lag. Hvad som är gammalt för dig och har förlorat all kraft, är för henne splitter nytt. Herre Gud! Ett sådant här naturbarn, det skall med ens komma öfver henne en sådan förhärjande flod af ömma känslor; ja, ja, jag säger icke mera in, vi få väl sen