Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 2

Du rå tro, det förefaller nog oss så ocksåv, svarade Cecilia, som ej kunde hindra sig att, trots sitt missmod, le åt Saras föga vänliga min. Men du skall se, att sedan jag blifvit rik, så känna oss alla och alla vilja besöka oss.n Folk kan då vara bra galna och påflugnal! sade Sara buttert, i det hon temligen omildt lade sista hand vid sin matmors hårklädsel. Hur det nu är, så måste vi laga att det fins rum åt dem.n Skall icke professorn laga att de komma härifrån då? frågade Sara förbluffad. Nej kära du, det är väl temligen omöjligt då han ej fins här längre. Han vill att jag ej endast skall taga emot dem utan äfven vara artig emot dem.x Nå nå, sade Sara tryggt. Professorn i all ära så... Så få vi lof att tänka på saken, log Cicilia ty vi kunna vänta dem hvarje ögonblick. Åh hå, så brådtom är det väl icke heller. Jo, så brådtom är det verkligen. Låt mig se. Vi ha ej mer än tre rum deruppe, utom Walfrids läsrum, och ner i väfkammaren kan väl ingen bo, ty ... id Väfkamrharen, nå det må jag säga, när man kommer så der, så får en bo derefter.n Så låt oss gå. Jag skall följa med och se hur vi ha det., Ja ja, nog skall det bli väl med rum åt dem, efter det skall så varan, afbröt Sara lugnande. Icke behöfver ni oroa er för det. Det der sköter jag nog, så väl som allt annat. Men jag vill gå med dig, skrattade Cecilia, ty annars blir dagen alldeles för lång; men hvad är det, afbröt hon sig, då den första blick hon kastade ut i salongen mötte någonting helt och hållet nytt, en stor urna af porfyr hvari en blommande Datura arborea doftade emot henne.n