Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 2

I morgon således,, sade Cecilia, med vild återhållande de tårar, som ville framtränga vid denna första skilsmessa. Ack, Walfrid! utbrast hon, ej längre mäktig denna ovanliga förställning och kastande sina armar om den gamle professorns hals. Hvarför skall du vara så hård?, Du får ej vara så der barnslig, Cecilian, sade han med tilltvingad glädtighet. Vi skola ej göra mera affär af detta afsked än det förtjenar — och nu, god natt mitt barn! Den gamle herrn tryckte en kyss på hennes panna. och gick emot dörrn, der han ännu en gång tog alsked med en nick och ett gladt leende. Då Cecilia vaknade morgonen derpå, var hennes första tanke på Walfrid, och hennes första ord till Sara, som sysstade inne i rummet — om honom. Han är längesedan rest;, svarade Sara i nedstämd ton, under det hon drog bort gardinerna för fönstret. Redan rest! utropade Cecilia och var med ett hopp uppe på mattan och framme vid fönstret. Den grå och tunga himmel, som här helsade hennes blickar, lade sig liksom tryckande öfver hennes bjerta. rSara! Är jag ej bra olycklig? sade hon, nedsjunkande i den mjuka hvilstol, som gumman skjutit fram till toaletten. Walfrid är borta och vi få huset fullt af främmande. Främmande! upprepade Sara misstroget, under det hon började upplösa Cecilias hår. pHvem skulle det vara?) Det är minsann icke lätt sagdt, ty de äro ganska många. Jag räknade efter i går och blef helt modfälld, ty jag vet i sanning ej hvar jag skall logera dem. vÄr det professorns bekanta? Det förefaller mig litet otroligt