Aftonbladet – 20 oktober 1849, sida 2

Det är professorns helsning, sade Sara med ett förnöjdt leende. Ack, den goda Walfrid! utropade Cecilia i det hon ilade fram och med förtjusta blickar skärskådade hvarje blomma. Det började redan skymma i rummen och Cecilia vandrade fram och åter i en orolig och nedslagen sinnesstämning, då Sara tittade in genom dörrn och förkunnade med en röst till hälften beklagande och hälften förtretad: Nu har vi dem här., Cecilia såg ut genom fönstret och gick sedan med en lätt suck fram till spegeln, der hon hastigt rättade sitt hår och sin drägt. Den tunga och tillbommade resvagnen, som vi sett på backen, rullade fram till trappan der Stylin väntade för att mottaga de resande. Herrskape är väl hemma? frågade herrn på kuskbocken, lagande sig till att hoppa ned. Ja, mamsell Cecilia är hemma, men professorn är bortrest,, svarade Stylin med en djup bugning. — . Ett belåtet uttryck flög öfver .den resande herrns drag. Det var ganska ledsamt att professorn ej är här, sade han med. en mulen min, enkom arrangerad för Stylin, som fällde ned fotsteget och började att knäppa upp lädergardinerna. Knäpp icke upp så hastigt, hördes fruns röst inifrån vagnen, då faller Oscar ut: vänta litet, se så, nu kan du öppnax ; Straxt derpå slogs förlåten upp och visade för den förbluffade Stylin vagnens stormande innandöme. Det drog en styf gvart innan den blef tom och hela sällskapet väl förflyttadt till de rum som Stylin anvisat dem. Det förefaller mig lindrigast sagdt besynnerligt, började frun, aftagande sin hatt, ratt iman ej på vanlig landtason tar emot oss på trappan. s