Aftonbladet – 19 oktober 1849, sida 1

Ur bett veudrCc menSnuUuec m7mMceU CH UcCUajtcCuEt! KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin, den 9 Oktober 1849. Ända hittills fortfar det oefterrättlighetstillstånd, hvari vi, så väl som hela Tyskland, råkat genom Frankfurterparlamentets fall. Just nu torde dock en utveckling vara nära, emedan en förening omtalas emellan Preussen och Osterrike, angående insättning af en ny provisorisk centralmakt för det instundande halfåret, eller till den 1 Maj 1830. Preussen och Osterrike skola välja den nya riksföreståndaren: sammanstämma de icke vid valet, så komma Bäjern, Sachsen och Hannover äfven att rösta. Ingenting förspörjes om den myndighet, hvarmed den nya centralmakten kommer att utrustas; man känner icke om den endast har att afsluta den fordna tyska förbundsdagens ärenden, eller om den skall vara gemensam verkställande makt i alla för Tyskland gemensamma angelägenheter. Den korta tiden för tillförordnandet gör det förra mera sannolikt; emellertid misstänker man i denna nya provisoriskhet blott en återgångsform till den gamla Förbundsdagen, och i Berlin förebrår man vår minister bittert, att den samtyckt till valet af en ny riksföreståndare, som sannolikt blir åter en erkehertig eller kanske en bäjersk prins. Under tiden för förordnandet vill Preussen sysselsätta sig med utförandet af trekonungaförbundet och för sådant ändamål sammankalla den allmänna tyska riksdagen; men hurudan blir väl den, och huru vackert afspeglar sig icke deri det tyska folkets enhet och frihet! Österrike förkastar både förbund och enhet; det vill endast utbilda sin egen monarki; sedan det krossat Italiens och Ungerns sjelfständighet, eftertraktar det blott att äfven göra Tyskland till en del af det stora kejsarriket. Bäjern vill vara Bäjern, som förut, och framförallt icke blifva någon provins under Preussen; presterskapet, adeln och hofvet fortfara der att upphetsa folket emot det proestantiska Nordtyskland, under rop att den heliga katolska religionen är i fara; och de sluta sig blindt till Österrike, som lofvar dem guld och gröna skogar. Men äfven de protestantiska rikena — Wiärtemberg, Sachsen och Hannover — vilja icke. Waärtemberg afsöndrar sig alldeles: det fruktar den preussiska absolutismen, de preussiska handelsoch näringsintressena, det fria handelssystemet, adelns öfvermakt och förmånsrätt, samt andra med dess friare samhällsskick oförenliga preussiska egenheter. Och -oaktadt Hannover och Sachsen sjelfva afslutat trekonungaförbundet med Preussen, protestera de nu mot dess införande, och mot den tyska riksdagens sammankallande. De påstå att de dervid nödgas uppoffra för mycket af sitt oberoendv; de yrka en omarbetning af grundlagsförslaget, och hafva rent ut förklarat, att om man icke går in på detta, så draga de sig tillbaka. Sålunda står då Preussen, alla skenbara öfverenskommelser till trots, ensamt jemte de tyska småstaterna vid sjelfva ingången till det afgörande beslut, som det kan och måste taga! Agde det verkligen någon stor politisk betydelse: ägde det, i spetsen för sin regering, män, som kunde ingilva tyska folket förtroende, och hade det icke tvärtom våldsamt förskjutit eller lättsinnigt bortspelat hela Tysklands förtroende, så skulle det icke behöfva bry sig om några protester, utan kunna, äfven blott med de tyska småstaternas bistånd, lägga en orubblig grundval till ett enigt och fast förbundet Tyskland. Förfore det så, med fullkomlig öppenhet, och under erkännande af en sann medborgerlig frihet, så skulle man icke få vänta länge, innan Sachsen, Wirtemberg, Bäjern och Hannover sågo sig tvungna att sluta sig till det nya förbundet. Folket skulle då snart nödga kabinetterna att afstå från sin afsöndringspolitik, och sjelfva Österrike skulle inna sig nödsakadt antaga den allians, som relan ädelmodigt erbjudits det. Beklagligen är man dock i Berlin lika långt från en djerf och beslutsam politik, i förhållande till andra kabinetter, som ifrån en populär i afseende på landets inre angelägenheter. Man har förödmjukat folket, qväft revoutionen; kabinettegna hafva i allt detta gjort semensam sak, med bajonetternas bistånd. Skulle let verkligen bekräfta sig, att Preussen låter sammankalla den tyska riksdagen, så kommer, följd af de förberedande steg man sålunda agit, ingenting annat att der ske, än föreläga ffa -—FE -.