Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 3

Och bruden, hon sade: tag del i vår fröjd! Och grefven, han sad, till förtroende böjd: Du gäst! jag dig bjuder att stanna. Och gästen förblef. Men en ränkefull själ Han bar under bländande yta. Sin lurande ondska han dölja förstod, Men lastbara lustar, som tände hans blod, Till ofärd i ådrorna flyta. Och till den trolofvade vändes hans håg, Han svor, att den tjuserskan -vinna. Han märkte, att hon ej hans blickar förstod, Att böner ej gagna — då eggas hans mod, På våld han sig börjar besinna. En flygel i slottet den sköna bebor, Långt skild från de andra gemaken. Hvar afton hon gick till sitt lilla kapell Och sof, som en nunna, bredvid i en cell, Så tidigt för bönstunden vaken. En skymmande qväll till kapellet hon går; Tätt efter smög han och sig gömde. Hon tände sin lampa och, englalikt skön, Hon låg der på knä i en brinnande bön Och jorden och farorna glömde. Men som hon sig reser, förklarad till blick, Sin djerfhet han vågar förråda. Oheligt hon famnas, dess ära är såld — O, skyddande helgon! hvad gräseligt våld! Hur kunden j gerningen skåda? Här hulpo ej böner, här ha!p icke rop, Ty ingen den arma nu hörde — Med bäfvande bjerta åt segern han log, Men fort scm en blixt, att sekunden ej dog, I sträck honom springaren förde. Och sanslös den arma vid altaret låg; An dvalan, den lyckliga, varar; Men bittert hon vaknar — på oskuldens mordt Förtviflad hon minnes de slutande ord: Blott ren du din oskuld bevarar. Jag är icke brottslig, men är dock ej ren, Kan aldrig i evighet blifva Min fläckfria brudgums ofläckade brud — Till svepning förbytes min festliga skrud, Ty döden jag nu vill mig gifva. Förtviflan sig öker, men medel ej finns, Som döden, den hårda bereder. Hon blickar, hon söker — då ljusnar ett hopp: På altarziräterna klättrar hon opp Och störtar från höjden sig neder. Förkrossad mot marmorn, hon ligger i blod. I öster snart morgonen brinner. Den längtande brudgum vill helsa sin brud: Han lyssnar i gången: ej knäpp eller ljud; Men öppen kapelldörrn han finner. Han långsamt går in — o, hvad gräselig syn! Ej känsla, ej tårar han ägde. Så kall som den marmor, der stelnad hon låg, På välkända dragen han stirrande såg, På vacklande fötter han vägde. Men småningom tinar hans stockade blod, Ett skri ur hans hjerta sig bryter. Hvad ser han, den arme? Hvi svigta hans ben? En gyllne sporre låg tappad på sten I blodet, som ringlande fl;ter. Ej klagan, ej suck. Med en blixtrande fart Ur slidan nu slagsvärdet rinner. Från bröstet det skyddande harnesk han bröt, Svärdfästet nu står mot den älskades sköt, Dess udd i hans hjerta försvinner. Ej fröjd inom festliga murar det blef! Snart grefven till fädren fick ila. För evigt det stängdes, det hemska kapell, Och öfver de älskande hvilar en häll, Men — hällen ej skänker dem tvila. Förentes de båda som andar en gång? Nej, aldrig hon hans kunde blifva. Hon var icke brottslig, men var icke ren: Ej sorgen förmådde att oskuldens sken Kring fläckade tinningen lifva. Dock mötas de troget hvar kommande natt Vid nidingens osälla läger. Han får ingen hvila, han får ingen ro, I hjertat ha hämnande makter sitt bo, På jorden ej undflygt han äger. Vid mötet så sorgligt de se på hvarann I minnet af jordiska dagar. Hon sträcker sitt Sköt mot hans sväfvande hamn, Han skakar sitt hufvud och skyr för dess famn, När morgonens rodnad dem jagar. Blott kallet att plåga den brottsliges själ De osälla skuggor förenar. Så våndas den nedrige år ifrån år, Då stirra hans ögon, då reses bans hår, Och märgen sig, iskall, förstenar. En morgon, då uslingen, grånad af ångst, Ett lik på hans läger de funno. Vid gräsliga syner, med ömkeligt tjut, Han ögonen rifvit ur hufvudet ut. De hämnande skuggor försvunno. Sylvester.