Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN SKUGGORNAS MÖTE. I Birgers tonart. Det bodde en grefve vid stranden af Rhen, Då riddaresederna rådde. Bland dödliga prisad och stor var hans lott, Af guld och albaster det glänste, hans slott, Vid hofvet han mycket förmådde. Men skönast af allt i hans herrliga slott Stod dottern bland hyllande tärnor. Så smärt var dess midja, så hög var dess barm, 5å ädel dess växt och så rundad dess arm, Och ögonen glänste som stjernor. En jungfru mer from uti bygden ej fanns: bön och i arbet gick dagen, Gudsfruktan dess främsta förnöjelse var, Men näst efter Gud sågs hon älska sin far. 5å dygderna höjde behagen. En ungersven lände till slottet en dag; Skön var han till anlet och seder. Han kom på den frustande springaren förd Från lysande bragder och hög var hans börd. Den gästen, sad grefven, gör heder. O dotter! beträkta den ståtliga man! Mitt hjerta han redan har vunnit. På henne såg riddarn: hans hjerta det slog; På honom såg jungfrun: en rodnad sig drog Kring kinden, som aldrig så brunnit. Så älskens, j barn! uti nöd och i lust! När hösten med gråtande skurar Och vintern med snöiga manteln förgår, Och våren med blommande hinderna stär, Blir fröjd inem festliga murar. De svärja hvarandra den heliga tro, Som flammande blicken förklarar. Jag älskar dig, hulde! i lust och i nöd; — Jag älskar dig, ljufya! i lif och i död, Blott ren du din oskuld bevarar. Och kärleken växer: från bröst och till bröst Dess eldflod med blickarna strömmar. Med klappande hjerta mot våren hon såg, På aningens drömmar den vaggas, dess bög; Han delar den älskades drömmar. Då kommer en främling till slottet en dag, En hofman i skimrande skruden. Intagande var han till hållning och skick; Med biygsam beundran och vördande blick Han helsar den strålonde bruden. Och brudgnmmen sade: kom, blif du min vän! Ty hedern står klar på din panna.