Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 2

bar och älskvärd ung man, ett verkligt mönter. Adjö, så länge!, Ja så, ja så. Vi ha förlorat mycken tid. Kör på du, min gosse.n De båda vagnarna rullade af. Den gamla feta herrn tog sig, leende, en pris snus ur sin stora dosa och lutade sig framåt i vagnen för att beskåda trakten. Dagen före denna afton sutto invånarne i det lilla landthuset tillsammans i ett kabinett, hvars fönster skuggades af de lummiga träden utanföre. Det var ett litet behagligt rum, från hvars ena hörn en utsirad spis framsköt, på hvars blanka marmorhäll, hvilande på golfvet, några stora björkträd flammade, mer för att förtaga luftens fuktighet efter en regnig dag, än för att värma. Genom de öppnade dörrarne hördes de klara tonerna af en kanariefågel, som sjöng gladt och högljudt i sin bur några rum derifrån. Framför spiseln hvilade en stor hund med hufvudet på framtassarna och plirade med balfslutna ögon på lågorna. Cecilia, som lutade sig beqvämt mot kuddarna i en hörnsoffa, var sysselsatt att virka på en matta, eller snarare att vända den emellan sina fingrar, ty hennes ögon varo med uppmärksamhet fästade på Walfrid, som satt en hvilstol, och gama Stylin, som, stående framför honom, framräckte postväskan, den han helt siratligt lagt på en liten bricka. Nå jag säger, sade professorn, förvånad, i let han upptog det ena brefvet efter det anIra, att en sådan korrespondens är fruktansvärd. Se bara: en, två, tre, fyra. Förr fanns sällan annat än tidningarne och ett och annat förirradt bref från någon bokhandlare eller bandtverkare. Jag misstänker starkt att du här har några af de krigsförklaringar, som du här om dagen förklarade för chimärer.