Aftonbladet – 18 oktober 1849, sida 1

SS 5 2 22 222 -— --NnNnN— r2r26imntcs5 ligt medtillhjelp afen verkligen förvillande perul och ett par tjocka svärtade mustacher. Ja barn, det är minsta farann, svarade bon: den i så säker ton, att den ej kunde lemna nå got tvifvel. Herrn bad mig ju hålla när Jag kom så här Pass nära, vet jag. Thurel ropade den tjocka herrn med en lätt knuff åt sin sidokamrat. Vakna upp nu! Vi skola väl stufva upp oss litet innan vi komma fram. Den andra innevånaren i vagnen sträckte Sig långsamt och gäspade ljudeligt, i det han med ett enda tag fällde ned sufletten och tittade sig omkring. : Denne var en helt ung karl på hvars vackra och djerfva ansigte en god portion egenkärlek och sjelfsvåld bjert stack fram. Man trodde med mycken bestämdhet att han var åtminstone ett halft snille, och det hade funnits de, som låtit lura sig att tro detsamma hela tre månaderna, ett så stort förråd af stulna och fintligt använda konstord och qvicka infällen ägde han att tillgå; det är äfven ett-slags snille att rätt begagna andras. För öfrigt var ingenting mera att säga om denna hoppfulla yngling än att han var den gamla militärens son, att han var löjtnant, högst elegant och valsade beundransvärdt, som hans far påstod. En sådan förbannad resal utropade han ännu en gång sträckande sina långa ben. Tittar en ut, så blir en så våt att det dryper af näsan. Det var en satans färd. ,Trösta dig nu, min gosse. Der nere lyser nålet. Jag vill bara önska att min nya, vagn ;j blifvit alldeles massakrerad i de fördömda packarna.n Åh, så skola vi hoppas alt vi kunna få en! gen då, smålog sonen, men aldrig kan väll! et der lilla eremitaget vara en arftagerskas it