Aftonbladet – 17 oktober 1849, sida 2

SA AT AE sade Cecilia, under det hon med ett lätt hop2 stod vid hans sida och klappade honom på armen; du skall veta, att här tycka vi illa om allt krype:i cch vilja endast att man skall hålla af oss., Och glädtigt leende tog hon gubbens gamla mössa, som låg på trappan, och tryckte den på hans hufvud, i det han vandrade bort med de båda hästarne. Cecilia skyndade upp för de få trappstegen, aftog sin hatt, kastade den på bordet och satte sig i soffan under soltältet. Den ställning hon intog, rörelsen af hennes utsträckta hand, hvarmed bon inbjöd professorn att sitta bredvid sig, tonen i hennes röst och uttrycket i hennes vackra och lifvade drag andades en raskhet och bestämdhet, som dock, långt ifrån att vara stötande, var full af behag och känsla. Professorn såg ej denna inbjudning. Han hade stannat bredvid henne. Med långsamma och tankspridda rörelser knäppte han upp sin rock och lät vinden spela emellan vecken af det glänsande och broderade linne, som betäckte hans bröst. Ilan skådade fram åt dalen med intresserade och tjusta blickar, så olika dem man vanligen egnar trakterna kring sitt hem. An flög ett lifligare uttryck öfver bans drag, än dröjde en djup tankes skugga derpå; men i båda fallen syntes dock tydligt, att anblicken af den friska och doftande naturen ingick och blandade sig dermed. Med ett granskande välbehag dröjde han vid hvarje blomsterrabatt, hvarje krökning af den ilande bäcken, hvarje träd, hvarje buske, nästan hvarje grässtrå i den lilla fredliga dalen. Det var som hade han haft en god och behaglig tanke gömd hos hvart och ett af dessa föremål, och som om han nu hvar efter annan helsat dessa tankar ett vänligt god morgon. I hela hans väsende, hans drag och ställning uppenbarsde sig en forskande och lugn