Aftonbladet – 17 oktober 1849, sida 1

baft sorger i tiden. Då bef jag amma åt mamsell Cecilia, och några år derefter, då hennes mor dog — hon var en Guds engel, som led mycket, hon också — kom Professorn här och helsade på, och ville taga mamsel med sig. Men hennes far, som var en både dålig och tråkig karl, ville inte släppa henne, och det var af bara sturskhet och afvighet. För si, professorn hade varit kär i salig frun allt från sin ungdom, fast hon inte var det i honom igen., Kors, sådana öden! inföll Stylin uppmärksamt. Ja, det är så här i tidenn, ålertog Sara. Hon skulle inte kunna vara här i professorn, som är en hederlig och ansedd man, utan ; den der otäcka menniskan, som då inte egde rer än silt vackra ansigte att berömma sig al.n Madam Sara, madam Sara! Gud besars, :å hon utlåter sig! afbröt Stylin oroligt. Ja, det kan jag icke hjelpa, återtog madamen frimodigt. Jag såg så mycken elakhet på honom, så ... nå, han fick också lök på laxen. Han hade ej varit enkling fullt ett år, då han gifte om sig med en fröken, som var ett hår af sjelfva skam — en Pippla, som icke tålte Guds sol en gång, men elak emot Ceciia så alt en kunde förskräckas. Jag utstod några strider med den menniskan! Men, min bästa madam, jag tycker att sålana ord äro högst besynnerliga, för att ej äga meran Ja, men det är rena sanningen. Jag blef ill slut så uppledsen, att jag på vinst och örlust skref ett bref till professorn och bad onom komma. Han kom också, och då var yttmästaren död, och frun lfemnade derför erna ifrån sig barnet. Jag följde med glädje red, och fast Cecilia då var sju år, så tyckte s att hon kunde behöfva mig ändå. När on sedan blef en sexton år, voro vi på ett