Aftonbladet – 16 oktober 1849, sida 2

— I Norrlands-posten läses följande, unde Irubrik: Representationsfrågan och Landshy gden. Det är en fulikoml gt irrig föreställning Ho pe konservativa, så vida det ej är något ännu värre eller ett uppsåtligt falskt föregilvande alt landsbygden och allmogen litet eller inte intresserar sig för representationsfrågan. Fö dem, som i någon mån stå i beröring med allmogen och derigenom äro i tillfälle att hörs dess önskningar och reson .emanger i frågan, äl detta fullkomligt klart. Men orsaken till att den der så litet låter höra utaf sig är den, att på landet i allmänhet saknas personer, som ställa sig i spetsen för opinionsyttringar härutinnar och att individer af allmogen sjelfve äro för blygsamma alt taga första steget. Om man ock ej kan annat än hålla dem räkning för en sådan blygsamhet, tro vi dock att den härvidlag förråder en öfverdrifven grannlagenhet, då det gäller ett af fäderneslandets största intressen och då det är af yttersta vigt för både regeringen och medborgare i rikets olike delar att opinionerna uttala sig så högt och tydligt som möjligt. Vi tro derföre, att fosterlandskärleken bör uppmana hvarje medborgare med känsla och sinne för rättvisa och billighet iden vigtiga reformen att utan betänkande samla omkring sig de liktänkande inom hvarje kommun, med dem bilda föreningar och sluta sig såsom filial-afdelningar till ortens större reform-föreningar, hvarigenom slutligen en så kolossal opinion kan uttala sig, att den af makten svårligen skall kunna motstås, just derföre att föreningarna uttala hvad pluraliteten af nationen anser för rätt och sanning. Vi hafve föranledts till denna framställning af ett i dessa dagar ingånget bref från en aktningsvärd ledamot af bondeståndet i Helsingland. Det förtjenar i mer än ett afseende att reproduceras, dels såsom en bekräftelse på hvad vi härofvan yttrat och dels såsom ett uttryck af opinionen i sagde provins. Det innehåller: Som min lifligaste önskan är att i någon ringa mon kunna bidraga till det stora, ädla och fosterländska mål hvartill våra reformsällskaper sträfva, har jag dock, i saknad af reformsällskap eller någon högre bildad person i orten, som ställer sig i spetsen för ett sådant, stannat i villrådighet om sättet. T:i kända fosterländska tänkesätt har föranledt mig besluta att vända mig till T. med anhållan att T. täcktes ha godheten kommunicera sig med någon af bestyrelsens ledamöter för Gelle Reformsällskap för att öfverlägga om tjenligaste sättet för en opinionsyttring från landet, om man skulle insända en sådan till bestyrelsen i Gefle eller låta den införas i T:i Tidning. Jag tror att någon sådan åtgärd är högst nödvändig; det skulle troligen göra sin goda verkan om den blefve något allmän och från alla landsorter, och utan en starkare påtryckning från det hållet hafve vi, efter min öfvertygelse, ingenting att hoppas eller vänta; ty de konservative hafva nu alltid ett stöd att åberopa deruti att tystnaden från landet bevisar att allmogenej önskar några reformer. Olyckligtvis är det ock alltför få bland allmogen, som hafva kännedom om eller ens anse det löna mödan att tänka uti lenna nationens första lifsfråga; likväl kan jag försäkra, att de, som följa politiken något, hysa le största sympathier för reformsällskaperna, och åtskilliga hafva yttrat sin önskan, att en opinionsyttring till förmån för Örebromötets yeslut måtte här tillvägabringas