Aftonbladet – 16 oktober 1849, sida 2

lingarne i helt icke äskades, utan, efter hvad begärdes, upplästes endast: 4:0 det uti magistratens underdåniga utlåtande intagna förslag till förändrad organisation af Stockholms magistrat och Rådstufvurätt, och 2:0 Drätselkommissionens, angående ärendets financiella del, afgifna utlåtande. Handlanden, hr stadsmajoren och riddaren WEDBERG begärde ordet och anförde: Såsom. borgare kan jag ingalunda godkänna magistratens afgifna förslag, att illiterate rådmän icke skola bibehållas inom Stockholms magistrat. Jag tror, att ehuru de icke måhända äro qvalificerade att såsom domare biträda, förekomma dock minga ärenden, som tillhöra magistratens handläggning, af sådan beskaffenhet, att de kunna väl skötas äfven af illiterate ledamöter. Vänder man sin uppmärksamhet till förhållandet på landet, finner man, att underdomstolar derstädes äro Häradsrätter, som hvar och en bestå af en lagfaren person, nemligen häradshöfding, samt tolf nämndemän, hvilka äro bönder och kunna, då de äro om någon mening ense, öfverrösta. den lagfarne eller häradshöfdingen. Detta är en gammal rättighet, som är allmogen tillhörig. Rikets Ständer utöfva lagstiftningsrätt, ehuru ibland dem finnas borgare och bönder, af hyilka hvarken de förra eller de sednare äro lagfarne; och det måste vara både billigt och rättvist, att borgerskap bibehållas vid rättighet att deltaga i städernas styrelse, likasom allmogen har denna rätt sig tillförsäkrad å lardet. både uti domareoch ekonomi-mål. Hvad Stockholm beträffar, förekommer här tillsynen öfver vågar och packhus, hvilken tjenligen utöfvas af en illiterat rådman. Inspektionen öfver stadens auktionsverk är ej eller omöjligt att åt illiterata personer öfverlemna, äfvensom de äro särdeles passande att förrätta de besigtningar af flera slag, hvilka magistratens ledamöter åligga, såsom t. ex. vid friköp, vid brandsynsmål och vid åtskilliga andra tillfällen. Min åsigt är således den, att ibland Stockholms magistrats ledamötr tvenne illiterate böra bibehållas, för att i ekonomiska ärenden deltaga. : Uti denna mening örenade sig handlanden hr Ljungerantz, förre -åldermannen uti bryggareembetet och riddaren hr Lychou, samt förre åldermannen uti bokbindare-embetet, br Åkerdohl. Hr grosshandlaren FRANS SCHARTAU: Då man skall afgifva anmärkningar vid ett upprättadt förslag, är det i främsta rummet nödvändigt att man gör sig full reda för hvad samma förslag innehåller. Det nu ifrågavarande, hvilket magistraten afgifvit, bestämmer domstolens organisation och arbetets fördelning på sex afdelningar, och magistraten her föreslagit, att på hvar och en af de tvenne första afdelningarne skola fungera en borgmästare och tvänne rädmän, och på hvar och en af de öfriga fyra tvänne rådmän, hvarigenom meagistratens ledamöters amtal bestämmes till tvänne borgmästare och tolf rådmän, alle domare. Huruledes det, efter denna organisation, skall gå till att inrymma någon plats eller några platser för illiterate ledamöter kan jag icke fatta. Man medgifver, att de ejäro egentligen qvalificerade för domaremål, men man vill bibehålla rättighet för borgare att kunna till magistratsledamöter utnämnas för deltagande uti ekonomiska bestyren. Följden skall blifva, att ehuru embetsverket sjelft förklarat sig kunna besörja de detsamma åliggande göromål, med 42 rådmän, jemte 2 borgmästare, skulle antalet tillökas med tvenne rådmän, enär det ej är verkställbart, att, med möjlighet af göromålens jemna och behöriga gång, utbyta tvenne literate emot tvenne illiterate. Det skulle emellertid vara besynnerligt, att, då embetsverket ej äskar flere än 44 -ledamöter, och vill med denna personal ansvara för ärenderna, en annan auktoritet, som skall bestå medlen, uttalar den sats, att embetsverket ej kan hjelpa sig med det antal ledamöter, embetsverket ansett tillräckligt, och att antalet måste med tvänne ledamöter förökas. Detta är i sanning ett orimligt, ett olämpligt förbållande. Deremot, om magistraten sjelf, efter någon tids erfarenhet af den nya organisationen i sin tillämpning, skulle förklara, att. den ej kan bjelpa sig med det föreslagna antalet, då inträder tiden för borgerskapet att yrka de illiterate rådmännens återupptagande; men enär magistraten icke betviflat möjligheten för sig att kunna bestrida alla de densamma åliggande göromål med 44 ledamöter, vill jag, för min del, icke medgifva en tillökning af ytterligare tvänne, endast för bibehållande af en borgerskapets förmente rättighet. Jag anser mig i allmänhet böra taga noga vara på rättigheter, men då fråga är om förlust af någon rättighet, anser jag lika mycket det böra göras tydligt, hvartill densamma duger, och om den i verkligheten finnes. Jag har icke kunnat vinna upplysning, att sådan rättighet, som denna, innefattas i borgerskapets privilegier. En föregående talare har bemtat exempel ifrån landets allmoge. Allmogens deltagande, genom nämndemän, uti landsdomstolarne är en vacker institution; men man må ihågkomma, att nämndemän icke ätnjuta löner; och om således en motsvarande institution skulle, i afseende på städernas borgerskap, till någon del, ega rum, måste följden blifva, att borgare ega rättighet att, såsom ledamöter, i statsdomstolen deltaga, dock utan betalning, lika som förhållandet nu är för ledamöter af borgerskapet uti stadens drätselkommission. Hvad hufvudstadens borgerskap skulle vinna på rättigheten att hafva tvänne af dess fordna medlemmar till ledamöter af magistraten, utan löner, har jag verkligen svårt att inse; likasom det blifver ganska svårt att träffa personer, som må vara benägne att, utan någon vedergällning, åtaga sig befattningarnpe, helst nogsamt är bekant, att de, som ibland borgerskapet vilja besvära sig med lönlösa bestyr, icke utgöra något stort ental. Man åberopar att rättigheten för borgerskapet att af dess medlemmar räkna ledamöter inom magistraten härledde sig ifrån föreskrifter sedan 1600-talet. Jag upprepar ännu en gång, att jag åtminstone ej känner, hvarest något sådant stadgande finnes. För öfrigt gör jag mig förvissad att Kongl. Maj:t, hvad än borgerskapets äldste opinera, fattar i denna fråga ett beslut, som med tidens kraf är enligt; och min önskan är, att borgerskapets äldste äfven må uttrycka i saken sådan åsigt, som icke står efter den närvarande tidens fordringar. Om man dömer efter det sätt, på hvilket borgerskapet utöfvat sin rättighet, vid förslags upprättande genom val till återbesättande af illiterata rådmansbeställningar, bafva resultaterna ej alltid varit till någon belåtenhet för det allmänna. Man har vanligen vid dylika tillsättningar mera baft för afsigt att pensionera och derigenom bjelpa borgare, som icke kunnat fortfara uti deras yrken, än att bereda dugliga borgare platser inom magistraten. Om någon gång sådana der funnits, hvilket jag ej vill bestrida, höra dessa fall ikväl till undantagen. Min öfvertygelse är följakteigen, att den åberopade rättigheten är af ingen nytla, och allt skäl saknas att bibehålla en rättighet, som obestrideligen är af denna beskaffenhet. För öfrigt eger jag icke den special-kännedom, som erfordras för att kunna intränga i de af magistraten uppgifna ordningsbestämmelser; men med förtroende till magistraten derutinnan, och på de grunder, som jag sökt att utveckla, lemnar jag mitt bifall till förslaget. Med hr Schartau förenade sig hr grosshandlaren Anders Berg, hrr grosshandlare och riddare Reusel och Schivan, hrr grosshandlare Godenius, Frestalius, Nils Magnus Hedlund och Hedenberg samt tobaksfabrikören hr Ljunglöf. Sidenfabrikören hr Almgren: Med det förtroende, som jag verkligen eger till de hrr kommitterade,