Aftonbladet – 15 oktober 1849, sida 2

franska autoriteterna ej kunna skydda dem längre än till den 1 Oktober. De ifrågavarande personerna hade jemväl blifvit erbjudna fri öfverfart til! Frankrike och fri vistelse der. I Rom talas om att franska armåeen skall iemna Rom och förläggas till Civita-Vecchia. En ny sardinsk konsul i Milano uppsatte utanför sitt bus sardinska flaggan. Autoriteterna bådo honom åter nedtaga den, emedan de fruktade dessa färgers verkan på lombarderne. Han svarade att han skulle nedtaga den om de öfriga konsulerna äfven nedtoge sina fanor. Enär dessa vägrade, så hänger sardinska flaggan ännu qvar. Till följe deraf att deputeradekammaren i Sardinien ej beviljat mer än 9,600,000 francs till första afbetalning å krigskostnadsersättninsen åt Österrike, i stället för 135 millioner, som regeringen hade begärt, skall, enligt sednaste underrättelser öfver Paris, konseljpresidenten VArzeglio hafva för afsigt att upplösa mmaren, anbefalla nya val och föranstalta a revision af statsförfattningen. Denna underrättelse synes mindre sannolik, ty ministeren hade sjelf gått in på 3 millioners afdrag; men det tros likväl att dAzeglio skall, med stöd af den talrika och konungen tillgifna armån i Turin, göra en statskupp för alt slippa alla konflikter med den starka oppositionen. RYSSLAND. Vice amiralen: Andrei Petrowilsch Lasarew afled den 11 September i Kronstadt, 64 år gammal. Söndagen den 23 September skulle de i ugerska kriget tegra och de af Görgeys kår nedlagda fanorna och standarerna, 64 till antalet, bäras i högtidlig procession omkring de förnämsta gatorna i Moshkwa och derefter nedläggas i rustkammaren derstädes. TURKIET. Den rysk-turkiska stridsfrågan, som uppsteg likt en meteor på den politiska horisonten, synes vilja äfvenledes försvinna som en meteor. ÅA ena sidan berättas såsom tiliförlitligt att, straxt efter furst Radziwills afresa, hr von Titow gjort divanen meddelanden, som gränsa till ett fullkomligt frångående af Rysslands anspråk. A andra sidan har äfven ryska sändebudet i London visat mycken förundran deröfver, att engelska ministucu tillagt tvisten mellan Ryssland och Turkiet en så stor vigt, samt yttrat att ryska kejsaren åt sultanen lemnade öppet att utlemna de polska flyktingarne, att föra dem til! det inre af sitt rike, eller att hålla dem i strängt förvar; sådant vore rätta förhållandet och det öfriga härledde sig från furst Radziwills oskicklighet och hr von Titows öfverdrifna nit. Men Journal des Dbats tror icke rätt på denna lösning af den invecklade frågan, och beledsagar den oförmodade vändningen i ryska diplomatiens uppträdande med följande betraktelser: Det är möjligt att man vill dölja en djup plan, som undgått vår kunskap. Ryska diplomatien är så slug och kejsar Nicolai regering går så besynnerliga vägar! Det berättas, att när flera ministrar och konseljledamöter afrådde kejsaren från att göra den öfverdrifna fordran hos Porten, föreställande honom hvilket skadligt intryck den skulle göra på vesterns fria nationer, svarade han endast: Låt mig hållas, jag har mina planer; jag känner den fördel jag en dag kan draga deraf att jag öppet framställt dessa anspråk, oaktadt jag rätt väl vet att jag, om jag vore sultan, ej skulle gå in på dem., Journal des Debats uppmanar derefter det liberala Europa att vaka öfver, att icke andra delen af denna förutsägelse går i fullbordan lika väl som den första, och uttrycker derefter sitt gillande af engelska regeringens energiska not till kabinettet i Petersburg. I denna not uttalar engelska kabinettet först sitt erkännande af de förtjenster, dem Ryssland förvärfvat sig om bibehållandet af Europas fred genom ungerska upprorets qväfvande (?), och medgifver äfven att Ryssland kan med rätta begära, det insurgenterna ej qvarblifva vid gränsen. Men engelska regeringen fruktar, att Ryssland skall bringa sina segrar i fara genom att mot de besegrade göra reklamationer, som kränka det liberala Europas grundsatser. Utan att diskutera rättsfrågan, hvilket ganska väl skulle kunna göras, förklarar den sig ej kunna medgifva, att man midt i nittonde seklet och vid de framsteg den allmänna moralen gjort, fordrar utlemnandet af politiska personer, som tagit i anspråk gästfriheten på främmande jord. Den slutar med uttryckandet af det fasta hoppet, att dessa ärans och ädelmodets kraf skola finna genljud i kejsar Nikolai storsinta bröst, och att England, som redan blifvit uppmanadt af sin bundsförvandt sultanen, icke måtte genom hårdnackenheten hos de ryska agenterna i Konstantinopel nödgas genom andra medel försvara grundsatser, som stå i sammanhang med dess politiska intressen och dess aktning i verlden. Enligt säkra underrättelser från London har hr von Brunnow, som njuter czarens fulikomliga förtroende, vid en konferens ed lord Palmerston, yttrat, att Ryssland skulle nöja sig med flyktingarnes förande inåt landet cech att afbrytandet af de diplomatiska förbindelserna med Turkiet endast vore att tillskrifva de österrikiska och ryska agenternas i Konstantinpopel öfverdrifna ifver, hvarvid hr von Stärmer till och med skall bafva öfverträffat hr von Titow.