Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: EN GOD GENIUS. Östern öppnar för solen sin port, men morgonens töcken Länge ännu betäcker det fält, der härarne kämpa. Blixtar och dunder och dödar och rop — jag helsar dig, Lätzen! Sorgsen och stolt: det är Svenskarnes blod, det är Svenskarnes seger! Främst bland lederna blå, med kyller och glimmande vapen, Frustande hästar med dånande hof och skummande bogar, Ilar en ryttare fram — det är hjelten bland hjeltarnes skaror. Skåda hans lugn, hans eld! De kungliga ögonen stråla Sverige och äran och Gud. — Fall, hjelte! ty segern är vunnen. Stolt i sin själ han satt på sin häst, den korade kämpen, Delande äran med Gud — det vet ej den prisande häfden! — Staplande plan på plan och klättrande, jordisk i hoppet, Stödjande foten på himmelens sak, — till kejsarethronen. Men hans Genius kom, den älskande anden, som aldrig Lemnat hans sida. Och nu klart hörde den himmelskes öra Dårade hjertats hemliga språk om jordiska planer. Och han suckade djupt och sade, beslutsam och sorgsen: Nej, du himmelens kämpe och vän! du gudainvigde! Du, på hvars själ ej förr nägon flägt af sjelfviska tankar Andats; du, hvars sköld är så klar som den strålande solen, vÖfverlefva ej skall du ditt fall, ej häfden förnimma Skymten af fläck i ett lif, så fylldt af bländande dager. Sagdt; och kan såg en krigares arm, som måttade döden Blindt mot Svenskarnes hop — straxt var han i fiendens leder, Riktade vapnet — en blixt! — så föll den herrlige Gustaf. Sylvester.