Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 2

först då när du är säker att hafva funnit denna ngel och med henne tagit mitt kära Fridsorg i besittning, öfverlemna henne då detta.n Och Sigvard räckte henne ett litet nätt hopviket kuvert utan adress, innehållande en liten väl nött och blank nyckel. Eva reste sig djupt rörd, sedan hon emotagit sin svärmors testamente, och omfamnade sin man, förvånad och tacksam öfver den förmodade vändning deras morgonsamtal tagit. Hon var just i begrepp att fråga hvar den velgedom var belägen, som öppnades af denna .alisman, då hennes blick föll på fönstret. Det rusliga lifvets första morgonsol hade bortskymt för deras blickar, huru Bore rasade utanför leras varma boning. Evas blick var oaflåtligt häftad vid fönstret, Sigvards följde den. Blåst och snöslask rådde dlerute, och utan skydd för dess våldsamhet stod en liten varelse på förstugubron, skakande sina späda lemmar i tunna dåliga kläder; han vände sig mot fönstret och visade ett öppet, ilskligt barnansigte, hvarifrån ögonblickets bedröfvelse vädjade till bjertat. En vexlad blick — och Eva var ute, förstuguporten öppnad, och den lille införd i köket, der befallning gafs om något att värma honom med. Han var stel af köld och kunde blott otillfredsställande besvara de frågor, som gjordes honom. Eva var åter inne hos sin man. Ack! sade hon, den lilla stackarn hittar ej hem, hans utslitna kläder äro alldeles genomblötta. Huru skall jag i hast få något på honom? Flickornas kläder kan ban ej begagna. Med ett innerligen godt, honom eget leende sade Sigvard: Profva nyckeln till din helgedom ! ,Hvar, hvar?, Här på denna vägg! Eva sökte —och se i hjertat al en mörkröd tapetros, omgilven af gröna blad, skönjdes