Aftonbladet – 12 oktober 1849, sida 2

ARR nöd, aftorkat mången tår, talat varningens, tröstens och fridens ord, gifvit de friska råd och de -sjuka läkemedel. Här uppmuntrade hon fliten och belönade skickligheten, gaf medel att arbeta och förtjena efter hvars och ens förmåga. Då de tryckande kronoutskylderne ofta botade att rubba mångens välstånd, kom bon alltid till hjelp med ett litet penningeförskott, som sedan med arbete fick återbetalas, ty ingen som kunde arbeta borde emottaga en almosa; så var bennes grundsats, och denna öfvergick småningom på hennes underhafvande. Fonden härtill hade hon sedan många år af sina handpenningar hopsparat, och en liten industri underhjelpte sedan genomförandet af hennes älsklingsplan. Här är mig godt att varan, fortsatte han. Här tycker jag mig omsväfvad af hennes ande och välsignelsen af hennes sköna jordiska: lif! Måtlte hennes ande äfven sväfva öfver min unga maka — denna engel som en moders oaflåtliga förböner utbedt åt sin son! Mitt föregående sjuåriga ägtenskap var en helsosam reningsprocess för mitt lättsinniga bjerta; utan denna skärse:d hade jag nu ej varit sansad, ej heller förstått att värdera min Eva, och hon icke mig, ty jag hade ej varit henne värdig. Gode Gud bevara henne åt mig, och lär mig att blifva rätt tacksam ! En lätt tryckning på axeln störde behagligt Sigvards halfhöga monolog. Han hade ej märkt sin Eva, då hennes lätta gestalt åter inträdde genom den olästa dörren, och som hon ej ville störa bans betraktelser, hvilkas föremål idetta rum bon förstod, hade hon tyst stadnat: vid hans sida; men vid slutet af hans sista ord hade hon lyfiat sina händer mot himme en och de unga makarnes känslor och tankar förenade sig omedvetet till en enda: den att blifva värIdige sin lycka. De kände nu att Gud hade gilvit dem åt hvarandra. (Forts.)