Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 3

tappsk gudstjenst, ehuru många lappar 1CcEe första svenska språket. Nådigt erhållande af en sådan dispens, betingar naturligtvis såsom ett nödvändigt vilkor, att ansökning derom måste vara hos Kongl. Maj:t i underdånighet gjord; men hvilket dock icke är händelsen, emedan den nye pastorn icke varit deraf i behof; hvilket vidare skall bevisas. Om denna anmärkning är föranledd af verklig öfvertygelse och af ett sannt nit för lapparnes andeliga väl, eller af böjelse, att på en gång nedsätta den nye pastorns anseende och skicklighet såsom lärare ibland lappska allmoge , och att jemväl klandra den embetsmyndighet, som till detta herdakall honom förordnade, är ätminstone i första hand svårt att säga, men hvarom man likväl kan få något begrepp och deraf foranle-tdas till slutsatser, sedan man förut egnat denna sak en hastig öfverblick. Att anmärkningen icke tillkommit blott af en flyktig supposition och i brist af sakkännedom, är åtminstone icke tänkbart. Måbända att tit. Sundelin fra It saken problematiskt — och blott såsom ett ämne för undersökning? Nå välan! En sådan undersökning skall icke eller uteblifva. Den anmärkningen är ganska riktig, att, om lapparne icke äro mäktiga eller förstå svenska språket, det då är för dem angeläget och vigtigt, att på den enskilda välgörenhetens väg få tillfälle ati höra Guds ord på sitt modersmål — som hvart och ett folk framför allt värderar och icke utan elt hårdt betryck kan det betagas. En svensk församling skulle utan tvifvel äfven anse dei för det grymmaste betryck, som den mest barbariska despotism kunde upptänka, om den skulle tvingas, att lära sig ett främmande språk, vare sig finska eller ryska, för sin undervisning i religion — sin gudstjenst och andakt. Hvilken dyrbar egendom Modersmålet utgör: det språk som man talar icke blott med fremmande på en resa, en marknad, utan ock med sin närmaste omgifning i sitt hus; det språk, hvarpå man icke endast i ett catechismi-förhör kan lemna det svar, som man ur en bok blifvit tvungen att i minnet uppfatta, antingen man förstår det eller icke, utan hvari man äger och använder hela s:n tarke-)! verld, hvari man med ett erd lefver hela sitt andeliga lif; det behöfver för ingen bevisas. Vid antagandet af det fall, att lapparne i Åsele lappmark voro okunnige i svenska språket — eller att deras kännedom derutinnan endast sträckte sig till några vanliga ord och meningar i den hvardagliga konversationen, men icke till religionsspråkets abstraktare begrepp, och att lappska språket, på hvilket de; i alla händelser, naturligtvis kunna med större lätthet och fullhet uttrycka sig och sins emellan meddela sina tankar vid religionsundervisningen och andaktsöfningarne, således vore för dem oundgängligen nödvändigt; då hade consistorii vidtagande åtgärd till utvämning och tillförordnande af en i lappska språket okunnig prest till lappallmogens herde varit både i tänkeoch handlingssätt en verklig inkonseqvens, — hvilket så mycket mer skule hafva ådragit sig uppmärksamhet, som sådan utnämning skedde under styrelsen af den ädlaste man, som ännu under den tiden (4847) var stiftets ephorus, ja, en sådan blottställelse af saknad för en lappsk allmoge af christlig själavård, hade varit en förolämpning icke allenast emot konsistorium och lärareståndet utan ock emot alle de andra och emot kela nationen; detta hade äfven varit en lika otacksam som orimlig glömska af allt hvad svenska regeringen under flere århundraden gjort för Lappmarken och dess folks både borgerliga och religiösa bildning. Då andemeningen af det redan anmärkta uttrycket: alt den nye pastorn i Wilhelmina, ef kongl. nåd fått dispence att der förrätta lappsk gudstjenst, ehuru ganska många lappar icke förstå svenska språkets, är att denne icke skall vara det förstnämnde tungomålet mäktig; torde, till vederlägg-! ning deraf, den upplysning här få meddelas, att, utom det bemälde pastor tillförene i 6 års tid tjenstgjort såsom pastorsadjunkt i Wilhelmina, han jemväl haft konsistorii förordnande att såsom skolmästare i 8 år förestå den på Schyttianska donationen i Lycksele anlagda lappskola, och för hvilken beställning lappska språket erfordras, och hvarföre, enligt författningarne, ett oeftergifligt vilkor för kompetens till en sådan syssla är, att skolmästaren skall vara kunnig i berörde språk. Vid en i tidningen Umeåbladet år 4847 förd skriftvexling angående upplösning af den frågan: Är Wilhelmina pastorat blott till namnet lappskt och kan presterskapet derstädes umbära lappsk språkkännedom ? hade en insändare, hvars skrifoch framställningssätt röjer något syskontycke af de i supplementet til) catalogi examinum förekomne uttrycken, med ordagrannt anförande af mom. 2 utur det protokoll, som framlidne visitatorn, magister P. Lestadius höll vid sammanträdet med lappska presterskapet den 48 Januari 1833, sökt styrka, att lappska språket yore nödvändigt i Wilhelmina, emedan lapparnes kännedom i svenska språket endast sträckte sig till några vanliga ord och meningar i den hvardagliga konversationen, men icke till religionsspråkets abstraktare begrepp. Det medgifves att ett sådant förhållande i den tiden möjligen kunde ägt rum. Men att efter en så lång tidrymd, under hvilken den dåvarande äldre leppska befolkningen, hvarpå den i visitationsprotokollet gjorda anmärkningen egentligen hade hänsyftning, hunnit med döden afgå, förändrade förhållanden så väl i detta, som många andra afseenden inträffat, med den ivflytelse på lapp-allmogens ställning och religiösa behof, att lappska språket nu icke är mer nödvändigt i Wilhelmina, än andre derintill gränsande Lappmarkssocknar. lärer numera icke lida något tvifvel eller ens kunna motsägas. Efter den aflidne äldre lappska befolkningen, som till en stor del var i så måtto uti Svenska språket okunnig, att dess kännedom deruti i ordets rätta bervärkelse icke kunde sägas sträcka sig till religionsspråkets abstraktare begrepp, har under den framgångna tids perioden liksom en ny generation uppkommit, hvilken genom ombildning i skolorna och jemväl genom oftare plägadt umgänge med svenska allmogen blifvit så försvenskad, att större delen af dess medlemmar äro redan fullkomligt -naturaliserade svenskar — åtminstone till den grad, att de äro begge språken lika mäktiga, och hvadan obestridligt är, att jemförelse i anseende till bildning och svensk språkkännedom emellan den nuvarande lappska befolkningen och den försvunna äldre nomadiska folkstammen i nuvarande tid aldrig är tänkbar, än min: dre kan äga ens någon sannolik grund och tillämpnr mm AA ff om mm mm P—FY häl BA BR JR FF ——I SN nr — — Rn m pm VV Bh As BD AD PD vs AA AA KA —MV Mm — PV AM — FA 6 OA sc Ö VV HH — cs NV —PH A MM ning. Riktigheten af denna slutsats torde numeral lika litet kunna bestridas, som den öfver hela Lappmarken kända omständigheten ens lärer tunna mot-: sägas, att igenom Kongl. Maj:ts nådiga reglemente l: den 14 April 4846, som för-2 , år sedan trädt i verkställighet, regeringens syftning och åsigt ibland annat uppenbarats vara, att i allmänhet försvenska lapparne och bibringa dess ungdom svensk bildning. äfven derigenom, att förmedelst vederbörande kyrkoherdars försorg lapparnes barn inackorderas till så stort antal, som förslaget medgifver hos hemmansoch nybygges-åboerne, för att, på enahanda. sätt, som öfriga barn inom socknarne, undervisas:i svenska språket m. m. och hvartill lappska allmogen inom Åsele lappmark utmärkt sig ganska villig och till och med hittills varit mera benägen att lemna, än bönderne varit villige att för det bestämda låga