Aftonbladet – 11 oktober 1849, sida 1

slagen lismare dragit fördel af min bortovaro för alt ställa sig in, och göra mig rätten stridig. Jag kände att jag rodnade, idet jag just som ovillkorligt bugade mig för homom. Följande dagen var den famösa söndagen på hvilken Lucie och Timothes promenad till Saint Maurice egde rum; hvars synliga ändamål endast var ett litet lustparti för att fiska och fara ut på floden, men som under loppet af dagen skulle för den unge bildhuggaren medföra de mest oförutsedda tilldragelser, ännu mera oväntade än mötet med Julie Monicaud och hennes sällskap. De båda älskande voro således åter uppkomne på ön. Oaktadt all deu munterhet och undersifvenhet med hvilken Lucie hade upptagit de mindre delikata utfall, för hvilka hon varit ett nål, var och förblef Timothe dyster och tankfull. Denne sednares grubblande tankegång framnanades :j allenast hos honom genom mötet ned den andra båten; redan under morgonstunlens glada och trefliga samspråk hade han deraf haft täta anfall, de skönaste förhoppningar om en tillkommande sällhet smekte hans hjerta utan tt likväl derifrån kunna förjaga den oeftersifliga inquietude, som deromkring rufvande slasit sina mörka ving:z Denna slitande sinnesstämning daterade sig os honom sedan dagen före gårdagen eller från len stunden då Iucie, efter hans rena oegenryttiga förtroende och hans mest brinnande uärleksförklaring, hade nekat att svara på hans iftermålsförslag, för att endast sysselsätta sig ned sin grefvinnas fördelar. Den unga flickans egenmäktiga anordningar, lå hon talade i sin matmoders namn, hade föreallit honom som en sagas underbara joller; an kunde aldrig finna klaven till hennes rätt it gå tillväga. Någonting mystiskt gruppeade sig omkring hennes väsende och kastade