Aftonbladet – 10 oktober 1849, sida 3

lakan, som blifvit burna till honom varit begagnade och icke nya; så skulle Källman höras. Blomstrand framlemnade då ett skriftligt vittnesintyg af honom, hvari han gjorde en utförlig berättelse om besök, som hr Sjöberg skulle hafva gjort hos jungfru Hedberg, dervid han skulle hafva tubbat henne att vittna till hans fördel. Källman vidhöll att han afgifvit betyget, men då han skulle muntligen upprepa hvad det innehöll, så råkade han först i förlägenhet och kunde blott med möda reda sig, och slutligen upplystes att karlen var densamme, som på grund af tvenne falska vittnesattester förlidne året angifvit fabrikör Lamm för ett groft brott, för att på sådant sätt tilltvinga sig penningar af honom, hvarföre Källman också blifvit dömd af kämnersrättens 2:dra afdelning. Att åberopa en sådan person mot andra vittnen dugde således icke för Blomstrand, och ordföranden utvisade genast Källman. Denna händelse väckte naturligtvis en ofantlig sensation hos åhörarne, och Jonsson anmälde att icke han haft någon kännedom om Källmans person eller uppgifvit honom som vittne. Blomstrand ville äfven urskulda sig och uppgaf att en renskrifvare, Svensson, kommit till honom med Källman, som då berättat hvad han kunde vittna, men Svensson var händelsevis närvarande och framträdde med den upplysning, att Blomstrand anmodat honom skaffa reda på Källman, hvilket han också till följe af denna anmodan gjort. Det skulle vara intressant att få veta af hvad skäl Blomstrand tagit sig anledning att efterfråga Källman, och framdraga honom såsom vittne mot Hedberg, hvars frejd är oförvitlig, då det icke lärer vara svårt att bevisa det Blomstrand, som med så kallad bränvinsadvokatyr sysselsatt sig en längre tid i kämnersrätten, hade sig. väl bekant förloppet af rättegången mellan hr Lamm och Källman, samt väl känt den sednare och den dom han fått för sin gemena handling. — I målet angående enkan Petterssons misshandling å Danviken afkunnade i dag kämnersrättens andra afdelning utslag. Aktor hade, då icke bevisning förekommit derom, att förre vaktmästaren Sandberg sjelf misshandlat Pettersson, förklarat sig icke kunna framställa något yrkande om straff å Sandberg, som, enligt aktors åsigt, icke kunde till saken fällas, men rätten frikände Sandberg ochhärSfver anmälde aktor missnöje. — I förrgår dömdes skräddaregesällen Schönberg, som varit tilltalad och arresterad för att hafva gått i försåt och med knif huggit en artillerist, att, för det han sårat artilleristen, brutit gatufred 8c., i brist af böter undergå 14 dagars fängelse vid vatten och bröd och dessutom för bruk af lifsfarligt vapen hållas till 3 månaders arbete å södra korrektionsinrättningen. q — För att gifva en tydligare öfversigt rörande det våldsamma uppträde, som sistl. söndagsnatt egde rum på spelhuset i Pelikansgränden, meddelas här nedan den berättelse f. d. kyparen C. A. Roos derom skriftligen aflemnade i poliskammaren, hvilken skrifvelse på sitt sätt utgör ett bidrag till spelhusens historia. Den lyder -som följer: Till kongl. öfverståthållareembetet för polisärender! Då den rapport, som af stadsgevaldigern Thomasson är ingifven rörande den tilldrägelse och det våld som föröfvades i min bostad uti huset MM 2 i Pelikansgränden i staden, måbända icke blifvit enligt verkliga förhållandet uppfattad; får jag nu, innan målet till undersökning och handläggning företages, ödmjukeligen gifva: tilldragelsen. vid handen. sådan den passerat. Omkring kl. 41 förleden lördagsnatt inkom till en början en del af de i rapporten upptågne våldsverkarne, på hvars miner och gestikulationer man nogsamt kunde bedöma hvad de buro i skölden; och då derefter kl. 42 andra delen. af sällskapet ankommo, uppenbarades mera tydligt, att något vore å färde, som ej bebådade serdeles godt. De tilltalade fingo emellertid spela biribi några timmar, då muraren Andersson bemäktigade sig påsen, hvaruti nummerna voro förvarade, utan att förklara skälet till detta sitt handlingssätt. — Denna omständighet gaf mig anledning sluta spelet, hvilket jag således erkänner mig utöfvat, och sökte derefter rädda den bank jag före spelets början egde, förvarad i ett mindre skrin; men under det detta försigtighetsmått af mig företogs, blef jag af så väl Andersson som några af det öfriga i sällskapet misshandlad och slagen, derunder de jemväl flera gånger sökte afhända mig skrinet, utan att, oaktadt en häftig strid derom egde rum, de vunno sitt ändamål. I stället lyckades jag att komma undan och i ett aflägset rum förvara skrinet, och hvilket rum jag läste, stoppande nyckeln dertill i min ficka. — Emellertid på gifven anledning af drängen Lindqvist rusade alla våldsverkarne utur spelrummet, och kommo till det rummets dörr der skrinet förvarades, samt efter att hafva ytterligare misshandlat mig, hvarigenom jag urståndsattes, att vidare göra motstånd, inslog drängen Högberg nedra spegeln i samma dörr, dervid slutblecket sprang upp och dörren af sig sjelf öppnades, hvarefter skrinet af våldsverkarne annammades. — Då de nu likväl ej kun-l de öppna skrinet, uppfann Högberg det medel, att! ställa sig på dess lock, och, med hela kroppstyngden,. sönderkrossade locket, derefter de gemensamt tillgrepo de medel deruti befunnos, utgörande omkring 200 rdr rgs. Så verkstäldt, togo alla flykten genom ett af dem öppnadt fönster, oaktadt en trappa upp i huset. — Förutan detta våld, hvilket jag, enligt lagens bokstaf kallar för rån, bortkommo vid tillfället tvenne öfverrockar de der fingo göra rånarne sällskap. — Sådan, sanningsenligt beskrifven, är tilldragelsen, för hvilken jag, enligt författningarne, till en viss del gjort mig brottslig, och för hvilken brottslighet, som endast rörer utöfningen af föröfvadt olofligt spel, jag underkastar mig laga ansvar, under yrkande att våldsverkarne, som med mig spelat, jemväl varda till böter fällde. Vidkommande dessas enskilda förbrytelse, som ej står i sammanhang med sjelfva biribispelets utöfvande, vågar jag förmoda, att en allvarlig undersökning derom inför kongl. öfverståthållareembetet äger rum, helst jag är i tillfälle med vittnen ådagalägga, att våldsverkarne infunnit sig endast för att hämnas och med sig uppgjort sättet för denna hämnd, samt således jemväl att skada göra. Jag vill visst icke rättfärdiga mig rörande min öfverträdelse af gifne nådiga förordningar, enär denna öfverträdelse, i moraliskt hänseende, alltid måste underkännas; men icke är jag den enda som i detta fall bryter mot stadgad lag. Inom hela verldens större hufvudstäder gifves spelbus, sällan obesökta af hvilken klass medlemmar i samhället som helst. Och hvad är väl det så kallade biribispelet? Jo, ingenting annat än vårt förra nummerlotteri, om icke mindre vådligt; — men detta lotteris utöfvare voro skyddade af lagen, helst lotteriet, på grund af lag, tillkommit. Denna förmån är, hvad utöfningen af biribispelet beträffar, oss icke förunnad; men likväl förmodar jag, att hvarje särskildt brott, som nu här är i fråga. bör lagenligt bestraffas, och att således min ensklida förbrytelse-ej må inverka till våldsverkarnes befrielse rån deras grofva brott. Jag lockar aldrig någon till mig för att spela; det ir deras egen passion för spelet som besöka spelhus — och i sådant fall bör man icke misskänna den nenskliga svagheten. Stockholm d. 8 Okt. 4849. . . Carl Roos. Vid fortsatt ransakning om detta mål hlofun inga