Aftonbladet – 8 oktober 1849, sida 1

i — —— — — — rr av både kraft och spänstighet bibehöll han sin båt -IPå en punkt, under det den andra bortfördes llaf den hvirflande strömmen; och då han väl ;Isett hela sällskapet försvinna, under ständigt förnyadt glam och skratt, under ett af hvalfIven på bron till Charenton, gjorde han hastigt Toch lustigt en cirkelformig svängning och styrde åter till den lilla fiskrika bugten, från hvilken han och hans hulda följeslagarinna hade lagt ut. Då de åter arm i arm passerade ön, syntes Timothe bedröfvad och mörk i hågen, men Lucie tvertemot hade ingenting förlorat af sin förra munterhet. Jag vet nog, jag, på hvall ni tänker och hvad det är som gör er så sorgbunden; men en eller annan dag måste man väl vänta sig ett dylikt möte,, säde Lucie, som ej tänkte på annat än att förströ sin vän — han, som ständigt var så tankfull och melankolisk; de nalkades åter samma plats, der de förut så muntert frukosterat, och togo åter der en liten hvila. Ja, det var då verkligen Lucie, den vackre Alberts trolofvade brud, grefve de Mauduits högvälborna enka, som på detta äfventyrliga sätt flackade omkring under den unge ornamentsbildhuggarens farliga och tvetydiga protektion. Genom hvilken besynnerlig nyck af ödet hade det kommit derhän? Vi måste, för att derpå kunna afgifva någon nöjaktig förklaring, kasta en upplysande återblick på händelsernas fortgång under några förflutna veckor. Vare sig af medlidande eller af något annat skäl, dem qvinnan alltid af fnstinkt förstår alt så fint och så djupt inom sitt eget bröst bevara, hade grefvinnan då beslutat att sjelf till den sjuke öfvesföra den så ödmjukt äskade förlåtelsen. Den dagen var det ej under formen af en :vätterskas förklädnad. som bon visade sig för