Aftonbladet – 6 oktober 1849, sida 2

Det låter godt, min unge vän; behåll det. Vi förstå hvarandra, sade jag förbindligt, i let jag tryckte hans hand. Denna gången hade min roll som parlemenär lyekats mig öfver förmodan. Jag stod upp ör att gå, men han återhöll mig med en hastig åtbörd. Men, upplys mig, min herr2, hur kommer det till att grefvinnan har, till förmån för summan Dentu, användt Lucies rum ? Af ett ganska enkelt skäl,, svarade jag på ögonblicket; ty vi hade i vår plananläggning ifven förutsett denna fråga. Lucie, hvars motiver jag icke känner, har nekat att bebo det rum jag för hennes räkning anskaffat, och som hennes gudmor enkom för henne nyss låtit möblera. Hennes sysselsättning som tvätterska misshagade henne och utsatte henne dessutom för obehaghga äfventyr och tillmälen... Just aftonen före er affär med herr de la Londe, kom hon och bad grefvinnan taga henne i sin tjenst; och från i dag är hon ständigt hos grefvinnan i egenskap af kammarjungfru. Kammarjungfru, mumlade den sjuke, stackars Lucie, och det är jag som... Hans ögon fylldes med tårar, dem han förgäfves sökte att återhålla. Min unge vännx, sade jag, detta samtal mattar edra svaga krafter, om vi fortsätta det längre. Jag kommer snart åter till er. Återigen ämnade jag lemna honom, mer han fattade krampaktigt min arm för att återhålla mig. An Lucie då, min herre, sade han till mig Lucie ... vill hon inte också komma till mig en gång... Ack, min Gud! Jag måste se hen ne! Jag måste bedja henne om tillgift, ty n vet ej hur orättvis och misstänksam jag va rit mot henne. Hon måste förlåta mig-Jag vill höra Jjudet af hennes egen röst försäkra mig om bönhörelse. Det skall högre bi draga än allt annat till mitt snara tillfrisknande ... mer än all läkedom i virlden! O säg att hon skall komma; lofva mig det, mir herrel,