silkessnodd, såsom naturligtvis både höfligheten och billigheten fordrade. Orden låta: p. . . det fanns på samma tid i Upsala, då jag lärde rida för gubben Fagerström, en skön ramsvart hingst, kallad öfversten efter öfverste Greiff, som jag ofta såg Fagerström rida och göra de finaste eqvitationskonster uppå; endast betslad med en silkessnodd, och 0. s. V.n Af de mera egentliga hästhistorierna har förf. många, och vi taga oss friheten till läsarens nöje här meddela några prof på hr af W:s originella sätt att berätta äfven sådana. Han talar vid ett tillfälle om sin vistelse i Hol-. stein, dit han varit åtföljd bland annat af pomerinken Hoohrn, en artilleriordonans, som han fått af sjelfva sin käre Cardell, och Anderson, en svensk betjent. Hr af W. säger nu: Hvad utbytet af mitt svenska sto beträffar, som Hoohrn och Anderson i kompani föresatt sig utföra, så gick denna sak ändteligen för sig på äkta skojaremaner — ty jag hade medgifvit, att de skulle fål utbasunera henne såsom af äkta svensk klipparerace, tjenlig att lägga på efter för dem, som ville propagera denna race; men förbjöd deremot, att ingen skulle purras, som ej var verklig hästhandlare och således kunde upptäcka att stoet var blindt, hvilket visserligen icke kunde synas på dess ögon. Jag trodde mig härigenom icke allenast hafva befriat mig från alla propositioner utan äfven från : allt deltagande i något skojeri, hvarför jag förböd dem att ens fråga mig till råds i ämnet — ty kunde de få ett bättre kreatur i stället, vore det bra — men i annat fall behöll jag, det jag hade, och ville icke gifva någon me!langift, hvilket jag också trodde skulle förekomma hela frågan. Hvad händer dock! En vacker dag, då jag i Kiel sitter och skrifver i mitt rum, kommer den trognel Anderson med andan i halsen, berättande att en hästbandlare erbjudit sig att tillbyta sig stoet utan mellangift och lemna en stor svart märr af mecklenburgsk race i stället som Hoohrn hölli grimskaftet framför fönstret, och jag behöfde blott nicka mitt bifall, så var den saken afgjord — ty man hade sagt, som sanningen var, att jag vore sysselsatt med skrifning. Vid första blicken på det ståtliga kreaturet sade jag: är karlen galen; vet han att den andra är blind eller äro ni säkra på att den der icke har något större fel.v — Jag tror icke, sade Anderson, det han observerat att hon är blind, ehuru han mycket känt på och klappat grållan — och felfri bedyrar han sitt sto vara, samt rask och frisk som en nötkärna. Jag nickade då mitt bifallstecken och ser ännu buru förnöjd karlen var, då han tog af sig hatten för mig och gaf Hoohrn drickspenningar utur sitt breda, väl med mynt försedda läderbälte. Jag hade således sauverat apparenserna vid hästbytet; men som vanligt, då man gör hvad icke rätt och billigt är, blir man oftast ångerköpt och sällan lugn, förr än man antingen glömt det eller gifvit den förfördelade upprättelse. Att rådgöra härom med andra efteråt, tjenar vanligtvis till ingenting — af det så kallade bättre folket får man sällan rätt besked om hvad de tänka, utan blott advokatoriska tröstegrunder, som skola rättvisa förhållandet; och det sämre folket skrattar en midt i synen för öfverflödig samvetsgrannhet under krigshvimlet, nöjdt med att hafva dragit en förnämare person ner till sig, från en förmodad högre åsigt af lifvet. Så gjorde min kära Hoohrn, som svor och förbannade sig på att karlen var väl belåten med bytet, samt förstod sig på hästar nästan så mycket som han sjelf. Några sådana små sidosteg om det rätta komma dock som oftast igen, och så inträffade äfven denna gång. Att råka karlen, som jag ej kunde se rätt i! ögonen, var jag verkligen rädd för, ehuru temligen modig annars. Man må då döma om min förlägenhet, då några dagar derefter en väl klädd herre, troligen en adelsman, inträder i mitt rum, som jag igenkände vara min hästhandlare, vänligt och småskrattande åt min synbara förlägenhet, som afväpnade mig alldeles — ty om han börjat utur en högre ton, visste jag ganska väl att iag borde gifva honom upprättelse med klingan, hvilken tanke också for mig genom hufvudet, då jag igenkände honom. Icke för det jag bäfvade för sådant, ty jag hade varit ute för slika saker förut, ej heller för det jag trodde man egde rättighet bedraga lägre folk utan upprättelse eller att icke otvunget gifva dem rätt då de hafva det — ehuru hästhandlare eller hästbytare, som merendels bedraga, kunna anses som undantag och mindre finkänsliga. Hans småskratt, som sagdt är, afväpnade mig dock helt och hållet, och då han tillade: jag har ingenting att beklaga mig öfver, blef jag tranquilare — emedan, fortfor han, jag kunnat se mig bättre före vid vårt hästbyte, och det är icke derföre jag infunnit mig hos herrn sjelf. Jag skäms för att fordra några upplysningar af edert folk, som troligen gör sig ett nöje af att hafva bedragit en hästhandlare, hvilket jag på det hela är, fast i något stor skala på min egendom några mil härifrån, samt finner mig icke bedragen vid vårt byte, ehuru herrn fått ett race-sto, det jag tror mig äfven hafva fått, af ett dugtigt slag, som jag länge sökt efter för betäckning eller korsning. Frågan är nu endast om stoet är af ren svensk race, och om sättet huru det blifvit blindt — ty jag vill;l. ifall det är blindt födt, icke propagera en ärftlig åkomma, i annat fall är hon tjenlig till sitt ändamål och kan måhända få sina ögon igen. Lättad till mitt bröst, kunde jag sanni-gsenligt uppgifva, att stoet var af en tydligt ren svensk så kallad dubbelklippare-race, ehuru jag icke kände dess extraktion, emedan det var köpt i Sverige före armeåens afgång derifrån, och att, hvad den sednare frågan angick, det kommit öfver till Tyskland med ganska goda ögon; men blifvit under våra marscher förfodrad, synnerligen af otröskad toppsäd i stället för hafra och hackelse. Tilläggande, att det vore mig ganska kärt, att det kunde begagnas till något ändamål, annars vore jag benägen låta bytet återgå eller betala den mellangift, som billigt kunde begäras. Alldeles icke, blef hans svar, sedan jag fått dessa upplysningar; ty jag är väl belåten, emedan jag icke såg bättre upp eller förmärkte misstaget förrän flera dagar derefter. Detta hade jag icke bordt låta komma öfver mig; men herrns tjenstfolk, som jag bort misstänka, pratade för mycket om hennes förtjenster, utan att släppa kreaturet utur stallet, hvilket ej heller bort förvilla en hästhandlare. Men herrn må tro, att upptäckten att jag icke sett upp utan att låtit narra mig, kostade något på, helst det åtföljdes af grannarnes löje, hvilka voro närvarande vid den sena upptäckten, som minskade min hästkännareära. Löjlig är denna historia också i alla hänseenden både från början till slut; ty när. jag kom hem på aftonen, lät jag genast släppa märren uti ett af mina klöfverkoppel, som herrn torde hafva observerat vi här bruka liksom i Mecklenburg, och hvarest fanns som vanligt en mergelgraf, der detta verksamma gödningsmedel finnes på större eller mindre djup. Om natten hade hon tumlat i grafven, hvilket jag trodde härrört deraf, att hon sökt efter vatten, som verkligen fanns på bottnen i gropen, hvaruti hon sölat ner sig och med svårighet kunde uppdragas, för att putsas i stallet, under nästan hela följande dagen, utan att blindhetenkunde observeras Dagen derpå inträffade detsamma. och en af