Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 2

Jag var relatift ung i gumman Dentus ögon; gammal i Timothås. Men hvad vill då allt detta betyda? återtog den sednare, i det han otåligt stampade med foten i golfvet, alldeles öfverväldigad af förvåning och öfverraskning, då han på detta sätt återfann alla sin vindkammares belägrare församlade och irapport med Lucie. Ackl!nu gissar jag, det är den gamle herrn, som tvistar med dandyn ; han har fått veta att hans rival har gjort ett nytt försök komma åt min boning, och det är han som tvingat Lucie att annorstädes söka sig en bostad. .-. Men grefvinnan! Grefvinnan de Mauduit, hvarifrån kommer hon midtibland allt detta? Jag blir alldeles förbryllad; ty till råga på allt, så tillhörde aldrig detta namnet Grefvinnan de Mauduit! Hvems hvar det då ? frågade gumman Dentu. Nå för tusan, det var... min tvätterskas. Er tvätterska! Julie Monicaud! Ånej, en annan... en annan som bodde här., Åj, aj! nu föll du i fällan, min gosse, du sade ju att det var obebodt? Timothå insåg nu, att han hade snärjt sig i sina egna nät. Det vill säga obebodt i dag, återtog han tvekande, emedan ... man flyttade ju härifrån i går... Ni förstår väl... min gumma lilla., Nej, minsann, Jag förstår ingenting. På min ära, icke jag heller), svarade den unge bildhuggaren, i det.han hals öfver hufvud skyndade sig in i sina rum. Hans nattbesök hos sin granne, den goda gumman Dentu, var det sista äfventyret på denna på äfventyr så rika dag. VI. Grefvinnan stod ännu vid sitt fönster vemodigt betraktande sin vindskupa, insöfd i den glada tanken att den skulle tillhöra henne, likväl utan att finna ledtråden till de snillrika