Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 1

QVINNANS FÖRVANDLING ELLER ERÖFRINGEN AR EN VINDSKAMMARE) SAINTINE. Han kastade med detsamma ögonen på dör ren till sitt lilla hemlighetsfulla kabinett. Om jag dör skall min sista suck, min sista tanke vara helgad åt dig, återtog han. Det var tvifvelsutan att förtörna himlen att tänka på någon annan kärlek !) Derpå uppsteg han, framtog en liten nyckel, som hängde på en svart silkessnodd om hans hals, öppnade kabinettsdörren och steg in. Efter vid pass en halftimma, då han utkom derifrån, såg man konstnärns glädjestrålande ansigte lysa af entusiasmens skönaste uttryck. Hans öga blixtrade, hans min var en segervinnares. Alla hans själs höga och poetiska uppenbarelser, hvilka han så ofta inom sig undertryckte, hade genom konstens oförklarliga makt brutit sina bojor. Huru lifligt sköna voro ej hans manliga anletsdrag ! Han var i detta ögonblick stor, han var sublim och inspirerad. I konstens och idealismens regioner hade han samtalat med engeln han der dyrkade. Och jag har kunnat jemföra dem! stammade han, försatt uti ett slags feberaktig exaltation. O hädelse, vanmakt! O min Gud! Gif mig snillets gåfva, en flägt af dess höga ande! Ara, rykte, må de vara det brännoffer jag tänder på det altare, som jag åt henne inviger uti min känslas gömda verld! Men på ett overksamt hufvuds grubblande panna nedgjuter sig ej ärans aureole. Det är ej med korslagda armar man kan fatta eller ernå den. — ) Se A. B. M 225, 226—228, 230 och 939,