Aftonbladet – 5 oktober 1849, sida 1

O! låtom oss försöka våra krafter till det hög: målet ! Han öppnade på nytt den lilla dörren, drog till sig ett snöre och rulladederifrån in sin kammare en liten ställning af en låg och fyrkantig form, hvilken uppbar det ofulländade utkastet till en staty af lera. Denna staty, af små dimensioner, föreställde en ung qvinna, en nymf eller något sådant sittande på en omkullfallen trädstam. Ideen af en sådan trädstam, ställd i horisontel riktning, var ej särdeles lycklig, ty konstnärn hade åt densamma icke kunnat gifva tillbörligt omfång och utsträckning, hvarföre den ovilkorligen föreföll åskådaren snarare som ett ohugget vedtrå än som en trädstam, för att till de öfriga partierna utgöra ett harmoniskt helt. Draperiernas nyancerade mjukhet och lätlthet, den fina och sväfvande anordnirgen, allt ofvade i öfrigt en helgjuten stil, som kunde inslå skönhetssinnet. Kroppens ställning var yckligt vunnen, lugn utan stelhet, grace utan Mfektation; sjelfva hufvudet, den del af arbe:et som syntes mest fulländadt, mest smekt af konstnärens band, bar redan uttrycket af en majestätisk höghet i förening med den renaste och ljufvaste karakter. Må jag än en gång försöka ! upprepade enLusiasten. Behöfver jag våk någon modell? Minnet skall hos mig ersätta åskådningen. Derpå började han att preparera sin lera och atta sina instrumenter till arbetets vidare fortsång. Men innan han började ville han att ymden omkring honom skulle vara bländande jus, allt under hans händer blef lysande; fornen till antika vaser, byzantinska dryckeskärl Ve. c., allt förvandlades i lampor och tomma vuteljer till ljusstakar. Stående midt ibland lenna allmänna illumination, betraktade han, västan berusad af hoppets allt besegrande makt, itt blifvande mästerverk; han natkades det