Aftonbladet – 3 oktober 1849, sida 2

tonposten staka sig! Men Aftonposten behöfver icke ge sig ut på det slippriga af denna frågas besvarande; han har en hög auktoritet att för ändamålet citera, nemligen Aftonbladets, som (i en af oss redan belyst uppsats om de sociala motsatserna) tydligen visat, att en massa, som ingen vana har vid styrelse i smått, ej heller kan duga att styra, eller ens att välja styrande, i stort (i stalsvärf), hvaraf följer, att hon icke kan hafya något tänke-sätt derom, hvaraf ytterligare följer, att den absoluta majoriteten icke nödvändigt har någonting att skaffa med allmänna tänkesättetv. Kom nu ihåg, k. läsare, att det är icke vi, som afgifvit detta svar, utan Aftonbladet, som sagt något, hvaraf det svaret ovilkorligt följer. — ÅA. B. måste, efter ett sådant yttrande, nödvändigt med ,allmänna tänkesättet) mena tänkesättet hos majoriteten af dem, som äro mäktige af en tanke.n Här kan läsaren sjelf se, huru grundligt vår motståndare går till väga i sin vederläggning. Det enda, som behöfver anmärkas vid detta djupsinniga genmäle, är att Aftonposten nu för fjerde eller femte gången alluderar på en artikel i Aftonbladet, kallad De sociala motsatsernax, uti hvilken franska nationens föga vana vid sjelfstyrelse angafs såsom orsaken till åtskilliga a! de besynnerliga fenomener och kastningar mellan partiytterligheter, som visat sig sedan Februarirevolutionen 1848. Denna artikel hade en obeskrifligt söt lukt såväl för de konservativa som för Aftonposten, emedan de skyndat sig att deraf draga den slutsatsen, att republiken är omöjlig i Frankrike. Detta vore likväl en ganska förhastad mening och åtminstone icke öfverensstämmande med vår öfvertygelse. Det är nemligen klart att vanan vid sjelfstyrelse likasom vid allt annat icke kan förvärfvas åt ett folk på en gång, men å andra sidan är det också gifvet, att det första vilkoret för att erhålla en sådan öfning är, att sjelfva formerna eller inrättningarna skola finnas; och det är icke första gången som man selt, att en nation inom ganska få år kunnat sätta sig in i ett demokratiskt samhällsskick. Norge har förut gifvit ett sådant exempel. Ingen kunde vara mindre van vid sjelfstyrelse än norrmännen; och likväl har allmänna tänkesättet numera så sammanvuxit med den fria konstitutionen der i landet, att niotiondedelar af folket skulle våga lif och blod till dess försvar. Att Frankrike haft ett svårare prof än Norge att genomgå, kommersig af den andel, som de socialistiska iderna sednast tagit i den politiska rörelsen; ihen de som hoppas på republikens undergång, skola i allt fall troligen finna sig helt och hållet bedragn?. H Ett följande stycke i Aftonposten innehåller ett vidt och bredt utlägg af den satsen, att det icke är Aftonposten utan Aftonbladet och Örebromännen, som gjort gemensam sak med de konservativa derigenom, att de sednare motarbeta regeringens förslag, hvilket motarbetande skall väcka de konservativas synnerliga glädje. Härvid behöfva vi icke uppehålla oss vidare än för att anmärka, det en sådan glädje som den här omtalta, i sjelfva verket torde vara ganska obetydlig. Eller kan väl någon på allvar betvifla, att de konservative, om vi undantaga några få af den sammansättningen som hrr Rääf och Hartmansdorff, samt tio eller tolf unga förnämlingar, som drömma om adelns regeneration, med största nöje skulle antaga regeringens förslag för att vara qvitt reformen för så godt köp? Aftonbladet hade vidare frågat om det icke är nödigt när flere vilja samverka till ett visst mål, att den enskilde uppoffrar något af sin individuella tanka i detaljer samt underordnar densamma pluralitetens för att komma till ett resultat, under ihågkommande af det bekanta ordspråket: le mieux est Vennemi du bien. Huru upptages detta af Aftonposten? Jo, med tillämpning till en helt olika sak, nemligen så, att le mieux här göres liktydigt med radikalismens yttersta fordringar, le bien åter naturligtvis med det hvilande förslaget. Smakar icke detta sätt att vända bort motståndarens mening något af kältringaktighet, eller är Aftonpostens framställning ett svar på frågan? Så mycket för att visa huru Aftonposten behagat besvara de ofvannämnda frågorna. Uti en annan artikel i ssmma dubbelnummer förekommer ett ganska lustbart försök att försvara Aftonpostens af oss bestridda påstående att Örebroprogrammet är mera radikalt än både de Fransyska, Schweiziska och Nordamerikanska republikernas, för att ej tala om något monarkiskt konstitutionelt lands. Härvid har Aftonposten helt enkelt t. ex. glömt bort, att enligt den Franska konstitutionen anses högsta makten ligga hos lagstiftande församlingen utan något veto alls å presidentens sida, då deremot Örebromötets programm icke alls vidrör förhållandet mellan de båda statsmakterna eller afser den ringaste förroinskning i regeringens prerogatif. Vidare har Aftonposten äfven för andra eller tredje gången beskärmat sig deröfver att vi sagt det hvilande förslaget i hufvudsaken öfverensstämma med representationskommitteens. Till vederläggning häraf framdrager Aftopposten, att valrätten är mera utsträckt i det hvilande förslaget, att den graderade skalan icke lemnar så många röster åt de rikare, att konungen ej skulle nämna några representanter o. s. v. Sannt. Men i andra sidan bar A. P, förtegat eller ej påmint sig att regeringsförslaget. gjort en betydlig öfverflyttning till rikedomsintressets förmån, derigenom, att då enl. kommitteens förslag, alla som ägde ett hemman eller deröfver skulle få tillböra den öfre valkategorien som tillsätter ett visst antal representanter, så skall man enligt regeringens förslag äga mer än ett hemman för att tillhöra den öfre kathegorien. En sådan förändring af strecket har äfven ägt rum bland embetsmännen. Denna förändring är af den allrastörsta betydenhet då mer än 1000 valmän derigenom nedflyttas i klassen för de omedelbara valen och det demokratiska eleFE Jr 2? fue. JA AMP