Aftonbladet – 29 september 1849, sida 2

ven jag; då jag såg henne nedstiga ur vagnen, var hon nästan hermetiskt insvept i en stor och vid mantill med kapuschong, som årstiden tycktes göra alldeles öfverflödig. Jag fruktade till en början att hon ej befann sig väl, men lugnades snart då jag märkte att hon nästan kiknade af skratt. Bjudande henne min arm för att ledsaga henne upp i sin våning, underrättade jag mig om hennes helsa; hon kunde för skratt knappast svara mig på min fråga, och denna öfverhandtagande munterhet fortfor ända tills vi uppkommit i salongen. Josefine, somhade åtföljt henne, inkom straxt efter oss, bärande en stor videkorg, hvilken hon utan krus nedsatte midt på golfvet. Af nyfikenhet nedsänkte jag genast medvetslöst ögonen till korgens itnehåll, och som jag icke kunde förhindra mig att missnöjd göra ett utropstecken, då jag blef varse en hvit väst och en hop löskragar, halsdukar och dylikt kram, sade grefv nnan de Mauduit: Nå än sen då? Är det så vidunderligt att jag blifvit tvåtterska? Då lät hon den kappa nedfalla, som hel och hållen skylde hennes person, och framstod der för mina häpna blickar i en klädning ef något slegs styft tyg, sin å la Fanehon knutna halsduk, sina bomullsvantar och sitt svarta bombasinsförkläde: med ett ord, en grisetts hela arbetskostym. Hennes rika och glänsande kastanjebruna bår var tält hopvridet i några fula kulörta papiljotter, hvilka liksom bekransade hennes kala panna; den så hvita, böjliga och antikt formade halsen hölls intvingad uti den ända upp till hakan hårdt åtsittande bruna klädningen, garnerad endast med en-liten väl veckad musslinsremsa; de smidiga konturerna af hennes fina växt och den rörliga gracien i hennes axlar och armar — allt tycktes nästan genom den tunga be