Aftonbladet – 27 september 1849, sida 2

bittills, åtminstone för mig, att komma i besittning af denna lilla boning, som innesluter kanhända en skatt... Ja, en skatt, stammade grefvinnan, som återföll i sin djupa tankfullhet. Och denna skatt — ni vill förvärfva den? .. ni har svurit derpå ... emedan ni har svurit . . . Ja, heligt! Vid min morl! Naturligtvis var herr de la Londe den förste som borde gifva er sitt bistånd; jag har jr varit nog lycklig att kunna gifva er mitt, ty jag gick två gånger dit i anfallsväg och i hopr alt behaga er, och jag skulle bestämdt tredje. fjerde gången återvända. Jag var färdig att tillägga: om det vilkor, ni har utfästat dervid anginge mig personligen; och jag skulle ännu ytterligare hafva tillagt: om cet vore vårt giftermålskontrakt, som skulle undertecknas i vindskammaren, och icke en annans. Denna djerfva tanke for som en elektrisk stöt igenom mig; men ögonblicket var gynnsamt, jag kände mig upprymd; min vanliga skygghet var försvunnen, och jag, som alltid ibland fruntimmer varit nästan blyg, skulle nu i ett enda knäfall kommit äna derhän, att både göra en formlig kärleksförklaring och ett giftermilsanbud: tvenne på en gång så förfärliga saker, och som jag ända dittills hade ansett så svåra att vidröra och alt ultala, att jag ännu är ungkarl; då genom en för mig oerhörd olycka denna fördömda Josefine afbröt mig dumdristigt, i det hon sade: Så, så, så! Hvad skulie det tjena herrn till att vidare återvända dit? Karlarne förstå sig ej på att underhandla med karlar; fruntimmer förstå det bättre, och om grefvinnan ville hafva förtroende till mig och på ett ögonblick låna mig sin vagn, sin blå sjal och sin hatt med plymerna? ...x Å Hvarföre just den blå sjalen och hatten med plymerna?