Aftonbladet – 26 september 1849, sida 3

mötesstället för att, väl beväpnade samt med iakttagande af all försigtighet, söka att gripa ofvannämnde farlige missdådare, hvilken, enligt trovärdiga berättelser, ständigt var beväpnad med skarpladdade bössor och pistoler, samt åtföljdes af en äfvenledes beväpnad mansperson, vid namn Gustaf Svensson Fisk och för öfrigt hade många anhängare i orten. Lördagseftermiddagen den 435 begåfvo vi oss till Olfyvingstorp, derifrån vi, efter att hafva närmare samrådt med Jonas Svensson, i skymningen afreste, dolde i halmlass för att icke väcka någon uppmärksamhet. Det öfverenskomna mötesstället var en milpåle å den häradsväg, som leder emellan Mortorps och Oscars kyrkor. Sedan vi låtit hästarne stadna på ett från vägen afskiljdt passande ställe, stego vi af och vandrade försigtigt till mötesplatsen, der vi, efter att hafva undersökt lokalen, placerade oss så, att Peter Danielsson, om han inställde sig, icke skulle kunna undkomma oss. Jonas Svensson stod på vägen vid milpålen, medhafvande de af Peter Danielsson beställda kläderne jemte pass och prestbevis. Efter lång väntan hördes kl. 2 om natten Peter Danielsson och Fisk vara i antågande, men de gingo icke ända fram, utan stannade ett stycke nedom den backe, der milpålen är stående. Derifrån ropade de Jonas Svensson till sig och befallde honom bära sakerne dit ned, hvilket han efterkom, och hvarefter de alla tre aflägsnade sig. Natten var nästan alldeles mörk i följd af stark dimma, hvarföre vi icke kunde se Peter Danielsson, och då minsta rörelse skulle hafva förrådt vårt förehafvande samt vi dessutom hade en gärdesgård emellan oss och Peter Danielsson, hvilken nu var i sin födelseort, der han noga kände alla stigar och kryphål, så insågo viatt det skulle varit fruktlöst att rusa fram och anfalla eller förfölja Peter Danielsson, i hvilket fall Jonas Svensson, som honom förrådt, också sannolikt genast skulle fallit ett offer för hans hämnd. Vi fö reställde oss äfven att det skulle lyckas Jonas Svensson att under en eller annan förevändning locka Peter Danielsson tillbaka till det ställe der vi lågo i försåt; men denna vår förmodan slog fel, fastän vi ända till kl. 4 på morgonen förblefvo orörliga på våra besvärliga poster i den kyliga nattdimman. När dagen började gry företogo vi oss att i det daggiga gräset spåra fjäten efter Peter Danielsson och hans följeslagare och lyckades det oss att omsider få reda på den väg de tagit och hvilken ledde till ett skärf på Löfshults utmark, hvarest vi hört skulle finnas en bergsskrefva eller grotta, der Peter Danielsson icke sällan förr tagit sitt tillhåll. Men som denna bergsskrefva hade flere utgångar och platsen deromkring var temligen öppen, vågade vi icke närma oss stället förr än vi blifvit så manstarka att vi kunde omringa detsamma. I den trakt der vi voro, hade Peter Danielsson sitt mesta anhang och många spioner. Vi vågade således icke der söka de biträden vi behöfde, utan återvände till Ölfvingstorp, der vi lyckades att, med uppoffring af penningar till vida högre belopp än hvad vår ingifna kostnadsräkning upptager, förskaffa oss till biträde 6 skicklige skyttar, hvilket icke var någon lätt sak, då Peter Danielsson, genom en otalig grad af djerfhet och list, förstått att hos hela ortens befolkning injaga en ytterlig fruktan, ökad af den allmänt gängse vidskepliga tron, att han genom förtärandet af trenne barnahjertan gjort sig hård eller osårbar både mot stål och bly. Som Magnus Carlsson var den hvilken närmast följt spåren till skärfvet, lemnades åt honom att anföra den trupp, som skulle omringa detsamma. Under vägen anträffades Jonas Svensson, hvilken berättade hurusom det varit honom omöjligt att locka Peter Danielsson till mötesstället, samt i öfrigt bekräftade vår förmodan att Peter Danielsson och Fisk höllo till i bergsskrefvan, der de voro sysselsatte med att förtära honungen efter en natten förut i Runtorp stulen bikupa, och lemnade Jonas Svensson närmare anvisningar om lokalen vid gömstället. När vårt manskap ankom till närheten af bergsskrefvan, spridde sig skyttarne, för att omsluta stället, men huru tyst och försigtigt man sökte att verkställa denna manöver, blefvo skyttarne dock, innan de hunno att på alla sidor omringa bergsskrefvan, bemärkte af en vid skärfvet stående omkring 20-årig flicka, hvilken gaf tecken inåt bergsskrefvan, och straxt derefter utrusade derifrån 2:ne med skjutgevär beväpnade karlar, hvilka hvar för sig gåfvo eld på våra skyttar, dock lyckligtvis utan att träffa. Deremot fingo de begge karlarne hvardera ett hagelskott af vårt manskap, och dessa skott, ehuru lindriga i anseende till det långa hållet och säkerligen icke dödande, gjorde banditerne likväl för tillfället oförmögne till vidare motstånd, hvarpå de grepos, då det befanns att den ene var Peter Danielsson och den andre Gustaf Svensson Fisk. Begge voro beväpnade hvardera med en bössa och tvenne skarpladdade pistoler. Flickan, som äfven bäktades, upp gaf sig heta Helena Jonsdotter från Löfshult. Vid undersökning i bergsskrefvan befunnos der undangömde och tillvaratogos de i bilagde förteckning upptagne persedlar och penningar, som efter all anledning blifvit af Peter Danielsson och Fisk stulne; varandes det sannolikt, att Helena Jonsdotter, om hon än icke deltagit i stölderna, likväl hjelpt att dölja så väl tjufvarne som det stulna.