Aftonbladet – 26 september 1849, sida 1

Ueney Utall IfOP SIM HCUCIS SKU re re maste falba sjelf, än lemna trekonunga-lörfatiningen åt silt öde. Preussen har för närvarande lörmått samtbga de små tyska staterna att bitrida ifrågavarande författning; men så ra ihärdigare förkastas hon af Bayern, Östessike och Wärtescberg. Nu, sedan det näst:n obs spliga inträffat, att Österrike ser de inbördes krigen qvafda både i Ungern och Itaien, — sedan det iycklist reser sig vid bråddjupets rand, och hundsförfisner sig i Ryssland ega en wikt vandt — alitid redebogen när det ner an på att försvaga det öfriga Tysklan uu, sedan i Bavern och Wärtemberg lyckiizen bbfvit tändt det mest lågande hat mot Preusen: nu mera synes det knappast sannolikt att Preussen skall kunna gehomdrifva den af detssm:ns oktrojerade tyska författningen, d. s. 1. irekonungagrundlagen. I förra veckan aniom !rin Bayern ett formligt afslagsbref; Hannov ch Sachsen bafva redan från början förklara biträde viskorligt, newligen beroende pi B-sorns; och från Osterrike väntas dagligen cv uvimatum, förkunnande dess oföränderliga vi!ja, eter hvile ken Preussen har att foga sig. såvida det icke vill lösa den gordiska knuten med svärdet. Det sista kommer likväl icke a!1 ske i något fall; ty ett krig för Tysklands enbet och frihet skuile blifva ett populärt kr:g: nan skulle nödgas påkalla folkets sympatier och göra demokratien till bundsförvandt; men detta fruktar man tusen gånger mer än den vanära, den skymf och det hån, som kunna följa den preussiska storhetens stra planer i spåren. Afven jag tillstår upp: t. att jag janser den så kallade tyska saken fullkomligt förlorad. Kunde den hafva seg så var den 3 April sista dagen dertill. FH : då ur tyska folkrepresentanter: t tagit Tysklands honom erbjudna krona, så skulle tyska folket sjelft hafva vårdat sin: angelägenheter. Men afskyn mot erkänvavdet af folksuveräniteten och mot godkännandet si hvad som bade händt i Berlin, gjorde detta mottagande omöjligt, likasom det stridde mot konungens hela karakter. Icke med tyska foiket, utan red Tysklands furstar ville han förena sig, och genom alla dessa krönta hufvuden se sig utkorad till öfverväldet i Tyskland. Nu undrar ban att de mäktiges fåfänga, diplomaternas list och de stolta dynastiska intressenva kunnat omkullkasta en efter hans tycke så väl och loyalt beräknad plan, Tilläfventyrs har ni hört omnämnas det samtal, som egt rum i Töplitz mellan vår konung och Österrikes unge kejsare, och hvars ändamål å Preussens sida helt och hållet förfelades. Vid denna sammankomst ville konungen öfvertyga den unge kejsaren, att sedan Österrike hiidar en sammanhängande monarki, så kan det icke, såsom fordom, stå i spetsen för Tyskland, utan att det tvertom låge i Österrikes eget intresse, att ingå på Preussens afsigter och förena sig med det förbund, som Preussen stiftat med större delen af de tyska makterna. Konungen utbredde sig med värma öfver preussiska pölitiken och sitt deltagande i Österrikes lycka och framtid; men den nittonårige monarken afhörde honom endast tankspridd och afbröt ändtligen samtalet med en fråga om det normala längdmåltet på preussiska vapenrockarne. Det 35 lätt begripligt huru utgången 2å denna komedi bedömes i Potsdam. De höga potentaterna träffades visserligen äfven i Pilnitz, men någon fortsättning af samtalet om den tyska kronan och de preussiska vapenrockarna kunde icke tillvägabringas derstädes, ty kejsaren undvek allt vidare närmande till hans preussiska majestät, och sysselsatte sig så mycket mer med konungen af Sachsen och prins Johan af Sachsen, med hvars tredje dotter, prinsessan Sidonia (född d. 16 Aug. 1834), det sägs att han önskar förmäla sig. Sedan detta. misslyckade besök, anser man numera härstädes den tyska saken alldeles förlorad, och utan tvifvel med rätta. Konungen skall nyligen: hafva: med bitterhet yttrat sig öfver sina egna illusioner; han hade trott på Tysklands enhet — hade velat dana en fri och stor nation; men han ser nu att detta är omöjligt. Så påstås han hafva yttrat sig, och det är icke otroligt. Det är till och med sannolikt att han talat så med fullkomlig öfvertygelse; men alla hans illusioner och misslyekade förslag härstamma endast och allenast derifrån, att han velat göra Tyskland och Preussen lyckliga och fria på det sätt som han förstår det, och att han med oböjlig envishet så länge fullföljt sin babyloniska tornbyggnad; att den icke kun le: bära sig längre, utan till öljd af en enkel naturlag måste sammanstörta fver hans eget hufvud. Men efter dessa profstycken kan man älven sluta, att det måste olifva honom slika :omöjligt att någonsin vara onstitutionel furste.. Hans vilja, som så länge arjvarit lag, kommer icke att gifva efter; ch till följd häraf skall han alltid välja sina ninistrar bland sådana män, af hvilka han har öga eller ingen opposition att befara. Ni ser att Preussen ännu är långt ifrån något innt konstitutionellt statsskick. Nationens maritet beherrskas -af-en minoritet. Mer än eefjerdedelar af folket äro fremmande för reresentationen, som blott en fjerdedel af detmma valt. Om folkets förut så ofta omtade trohet är icke mera någon fråga nu, icke Is i något throntal, eller i några ministerila fraser; i stället talas nu blott om armeens ohet; man ordar icke mera om fåderneslantt, utan om armåeen. Och om dennas — dä. v. officerarnes — inflytande och ställning, kan an göra sig ett begrepp genom det beslut, m andra kammarens grundlagskommitte nyen fattat: att armcen icke skall svärja trotsed åt grundlagen. Iofvet vill-det icke, armeen skall vara dess stöd; ministrarne ense härom, ty de äro hofvets tjenare; h hvad ministrarne vilja, det vill kammarens dem beroende majoritet. Många gardescerare hafva dessutom förklarat ai; 4. La