Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

VV OT SRENESAKEE EE ESR vinnan hastigt, i det hon för mig förnyade sin demonstrativa planritning; ni ser ju den der muren, är det icke så? Slottsmuren ? Nej, längre bort. Ah, den der gården ?x Ändå längre bort. Ja-så, jag ser till venster. Nej, till höger. Nå, nu vet jag. På dess öfversta del ser ni ett litet rundt tak, som skjuter fram. Ja, på sidan åt gatan, afskärande hörnet af gafveln. Just det. Solen upplyser deni detta ögonblick och ni kan se den lilla balustrad af sten, som omgifver den, fönstret med fyra rutor, hvilka tyckas illuminerade hvar och en af en eldstjerna, och, se noga, i detta ögonblick kastar vinden en löfmassa just deråt. Det är möjligt. Nåväl, min bästa vän, hvad ni der ser, är en vindskammare i fjerde våningen vid gatan Saint-Claude JM 1, och det är just denna vindskammare som jag måste ha. . Jag vill det nödvändigt. Den tjenst jag nu begär af er, som jag så bjertligt bönfaller om, emedan en annan så envist nekar att uppfylla den åt mig — och i det hon uttalade dessa ord, kastade hon en förebrående blick på sin fästman — denna utmärkta tjenst, som jag väntar af er välvilja, af er vänskap, och som jag under bela min lefnad aldrig skall förglömma, derom kan ni vara förvissad, är den, att nu genast hyra denna vindskammare för min räkning, om den är ledig, eller också att komma öfverens med den nuvarande hyresgästen; ty jag upprepar det ännu en gång: jag vill hafva den, jag måste hafva den. Grefvinnans röst veknade, hennes ögon tårades, hennes åtbörder blefvo lifligare i det hon uttalade dessa sista ord, hvartill jag omöjligt kunde fatta orsaken. Å För er egen räkning? frågade jag. Och hvad ämnar ni göra af den ? En boudoir, ett tempel, hvad gör det er? Skynda er blott ! Menx, yttrade jag som en Vörsigtig under