Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

alt VvCSlra arincon till CL sacanm vatl KUNGSG UCB9rS nas, och att många patrioter i hufvudstaden sägdb Georg Adlersparre den rätta och enda chefen, såsdbm i full besittning af dessa truppers högaktning h tillgifvenhet. Ja, man nämnde redan bans narfnn såsom revolutionens lösen. Ett ytterligare skäl, fatt statshvälfning borde försiggå genom den väpnalde styrkans bemedling, var ryska armeens påträngandie. Man kunde, sedan konungen var störtad, vända trukpperne mot den angripande fi nden, som hotade tt intränga i hjertat af riket, dessutom en fiende, lårhgt farligare än den norska, som åtminstone ej leddies af något egentligt eröfringsbegär. Brefvet slutalde med en lågande uppmaning att icke längre vara overksam, att hvad som måste göras, borde ske gkenast, att hvarje försummadt ögonblick numera kunjde innehålla: svenska folkets vanära och slafveri. — Efter slutad läsning vandrade Adlersparre dyster och tankfull några timmar omkring på golfvet, ett rof för djupa och tärande bekymmer. Trött och nedslagen ställde han sig slutligen vid fönstret, lutade sig mot fönsterbågen och betraktade de tunga snöflingor, hvilka dansade i rymden, förgylld af den rödgula aftonrodnan, som kastade sitt matta guld på de isbetäckta fjälltopparna. Mörka och missmodiga tankar stormade i hans själ, för hvilken fantasien upprullade den ena taflan efter den andra; och på dem alla visade sig fäderneslandet under bilden af en klar stjerna, omhvärfd af blodstrimmiga moln, som hotade att begrafva dess milda ljus i det ogenomträngligaste dunkel. Länge förblef ban i detta mellantillstånd af dröm och verklighet, under det att den ena idten aflöste den andra. Han frågade sig sjelf: skall jag, såsom mina öfrige landsmän, stå med korslagda armar och se mitt vackra och dyrbara land ramla, för att sjelf få en graf under dess ruiner; eller skall jag träda fram att i denna den yttersta befrielsestunden erbjuda mina svaga krafter, min välfärd, mitt lift I förra fallet, hur usel och ovärdig benämningen svensk står jag då ej inför mig sjelf, icke värd mitt eget medlidande; i sednare fallet, hvilka nya faror nödgas jag kanske icke då att ofrivilligt framkalla: det inhemska kriget med sina rysligheter, partihatets blinda yra och raseri — och, om jag misslyckas — hvad blir min lott? förrädarens dom och namn! Blir jag åter passiv, faller det hela genom det helas eget förvållande och den enskilde undgår förbannelsen och brännmärkelsen. Men — om jag lyckas, om jag förmår att frälsa det kära och misshandlade fäderneslandet! O, den tanken drager hela himmelriket ned i min själ! och i detsamma tyckte han sig förnimma en inre röst, som mildt och melodiskt sade: Nu är stunden; upp, Georg Adlersparre, att med handlingar bevisa din fosterlandskärlek. Det var samma genius, som hviskade till Cicero, när han frågade Delphiska oraklet om vägen till äran: Följ din Genius !, Och Adlersparre följde sin! Nu följer sjelfva berättelsen om Vestra armeens uppbrott och de förberedelser som från Adlersparres sida gjordes, att sätta andra armåkårer i rörelse. Ibland annat förekommer en af dåv. kornetten vid lifregementets husarer grefve Hugo Hamilton gjord skildring, af den resa från Wermland genom Nerike, Vestmanland o. s. v. till Stockholm, och tillbaka igen, han företog för att på Adlersparres vägnar vidtala åtskilliga regementsofficerare, baron Carl Cederström, major Charliere, major Ensköld, baron Jac. Cederström, general Adlercreutz, öfverste Hård m. fl. Denna färd, hvilken numera ganska få känna till eller åtminstone icke stort tänka på, var likväl, då den företogs, en af de vådligaste, och tillika genom sina följder högst maktpåliggande. Berättelsen derom spänner läsarens intresse med en makt, så hänförande som episoden i en roman; och likväl är skildringen högst enkel och synes tilll dragen nästan obetydlig. Men läsaren vet hvad det gäller, och han följer grefve Hami:ton på resan, steg för steg, med en hvarje ögonblick stegrad uppmärksamhet. Vi hoppas förf. ursäktar, att vi anföra berättelsen: Kort tid efter förutnämnde uppbrotts-ordres till trupperna, erhöll dåvarande kornetten vid lifregements-busarer, grefve Hugo Hamilton uppdrag af Adlersparre att med underrättelsen om den förestående resningen afgå till majoren baron Carl Cederström, som förde befälet öfver Nerikes bataljon af Wermlands regemente, då förlagd på roten; till majoren Charliere vid lifregements-husarer; till befälhafvarne för lifregements-grenadierer och Westmanlands regemente; till general Adlercreutz och baron Jacob Cederström i Stockholm, samt till befälhafvaren för Uplands regemente. Det med många och stora svårigheter förenade, ansvarsfulla värfvet utfördes med sällspord fintlighet, som läsaren sjelf kan finna af nedanstående, utaf herr grefven egenhändigt uppställda och till oss öfverlemnade anteckningar, rörande de flerfaldiga och oförutsedda hinder, hvilka, under denna vådliga fård, måste öfvervinnas, om revolutionen skulle lyckas, och som öfyvyervunnos — allenast genom den säkra beräkningen hos en ung man, hvars fasta mod farorna ej kunde rubba, och hvilkens kärlek till fäderneslandet och friheten dref honom fram till äfventyr, der välfärd och lif sattes djerft på ett tärningskast. Den 3 Mars 4809 — förtäljer grefve Hamilton — kom jag till öfverstelöjtnant Adlersparre, som vid detta sammanträffande första gången inledde samta let på det politiska området, utan att jag dervid anade afsigten. Detta besök förnyades derpå följande söndag (jag tror det var den ö Mars): jag med fere andra af befälet längtade nemlatt få veta hvad tidningar Carl Henrik Anckarsvärd, som under dagensl lopp anländt, medförde från sin mission till Stockholm. Hans berättelse var icke synnerligen lugnande: de i hufvudstaden konspirerande hade kommit i strid med hvarandra och Anckarsvärd påstod, att, på dem var ingenting att bygga. Då svarade Adlersparre: Må så vara, mitt beslut är fattadt — denna afton ämnar jag låta underrättelsen afgå l! både till de i landsorten förlagda trupper medl! uppmaning att deltaga i det tillämnade företa-l! get, och till Stockholm. På Anckarsvärds förfrågan: hvem vill öfverstelöjtnanten afsända i dettal! ärende?, — svarade Adlersparre, i det han gaf mig ett kraftigt slag på axeln: Denne unge man reser) nog, gå derföre nu och gör sig i ordning och kom ll åter klockan 9; Anckarsvärd och jag skola underili tiden sätta oss och skrifva. — En af grefve Leyonl! stedts adjutanter lofvade att ställa om kurirpass för i mig. På den bestämda tiden var jag åter; Adler-I I ; sparre lemnade mig åtskilliga bref, hvilkas innehåll, såsom förut väl bekant, jag här förbigår. På min begäran om förhållningsordres, svarade Adlersparre: Handla efter bästa öfvertygelsen. Ryttmästaren von Böhnen, min sqvadronschef, var närvarande och yt-li trade: Det blir allt svårt för Hamilton, om han träffar sin chef, öfverste Aminoff, som bestämdt anRE AN då skulle hafva tvekat att tillskynda er en sådan förnöjelse, och jag skulle sjelf skyndatl: