Aftonbladet – 24 september 1849, sida 3

handlare egnar och anstår, om denna vindskammare är bebodd, hvilka förmåner befullmäktigar ni mig att erbjuda, huru stor summa ? Jag befullmäktigar er att gifva allt hvad de begära. Gå blott! Jag gick. c 5 I. När jag återkom till grefvinnan syntes hon upprörd och ögonen röda. Hon var ännu sysselsatt att brodera, men synålen darrade i hennes hand. Någon obehaglig scen hade ägt rum emellan de båda förlofvade; jag kunde ej tvifla derpå, och denna tanke stegrade min sjelfförnöjelse i detta ögonblick, ty mig väntade ju nu endast loford, tacksägelser och beröm. Victoria! utropade jag, i det jag steg närmare, fullkomlig seger, min nådiga grefvinna! Vindskammaren tillhör erl Med öppna armar och blixtrande ögon kom bon emot mig, sägande: Ni är en ovärderlig vän, en nitisk vän. Tro mig, mitt bjerta kan aldrig glömtma en sådan tjenst. Å, lappri, jag har ej så mycket att skryta afp, återtog jag helt blygsamt. Lyckan har stått mig bi, lägenheten var obebodd, ledig, och jag behöfde endast komma öfverens med egaren, som bor på andra sidan gatan. Är det ännu alltid samme hr Bechereau, kramhandliaren ? frågade hon. Ja, min grefvinna, densamme; ni kan se hans namn under detta kontrakt, som jag straxt lät honom upprätta, för att genast till försäkra er åtkomsten af denna lilla bostad., Hon emottog papperet, som jag lemnade henne. Under tiden promenerade den vackre Albert fram och tillbaka i salongen. På den rörliga mimiken i hans anletsdrag kunde man blifva varse, att han var högst förtretad. An jemkade ban på sin halsduk, än på sin frisyr, speglade sig lik en annan Narcissus, vexelvis i de båda speglarne, som hängde vid hvardera vändningspunkten af hans promenad. För tusan, min söta tantl sade han, vhade jag ett enda ögonblick kunnat tro att denna er önskan var fullkomligt allvar; sannerligen jag