jdolde, hvadan deras förbigående i sluträkningen ur penbarligen härrört af förhastande: och att, ehur detta onekligen var ett tjenstefel, detsamma likvä såsom påtagligen ouppsåtligt, ej kunde betraktas så som försnillning. Han anhöll på dessa skäl att bliil va försatt i frihet. Detta bifölls icke, utan man inblandade i ställe uti saken en äldre, vidlöftig och från kammarrät ten återförvisad tvist om en mängd utestående for dringar, som enligt reglementet styrelsens ombuds man bordt indrifva, men hvilka, då sådant uraktlå tits, man ville med all magt tvinga kamreraren at godtgöra. . Weidel klagade öfver denna förening af krimi nella och civila frågor, hvarigenom hans häkte kund komma att oskäligt förlängas. Då denna klagan fö redrogs uti Kongl. Maj:ts högsta domstol, röstade tvenne af dess h.rrar ledamöter för Weidels frigif vande; men pluraliteten ansåg målen icke ännu nof utredda för att dertill lemna bifall, hvarvid likvä förordnades att justitiekanslern skulle erhålla kän. nedom om saken för att tillse, det fångvårdsstyrelsen, dit målet åter hänsköts, skulle utan tidsspillan behandla detsamma. Detta skedde i Mars år 4848; men ännu vid årets slut var, oaktadt trägna påminnelser från hr justitiekansleren, saken hos fångvårdsstyrelsen oafgjord. Man måste der ändtligen gripa sig an, så att utslag blef färdigt den 42 Februari innevarande år. Men detta utslag delgafs icke Weidel förr än ett fjerdedels år derefter. Weidel anförde besvär i Kongl. kammarrätten, som genast remitterade handlingarne till sin advokatfiskal. I märklig kontrast till fångvårdsstyrelsens långsamhet, hann nyssnämnde embetsman att, på fyra dagar, både genomgå handlingarne och afgifva preliminärt utlåtande; hvaraf, till förvåning, inhemtades att styrelsen, som underställt saken, hade vid aktens öfversändande till kammarrätten qvarhållit en stor mängd, uti ellofva särskilda punkter af advokatfiskalen uppräknade, handlingar, nödvändiga för sakens pröfning. Under allvarliga reflexioner öfyer detta förfarande, yrkade adyvokatfiskalsembetet de gvarhållna handlingarnes ofördröjliga reqvirerande, hvarom Kongl. kammarrätten genast gick i författning på samma gång som styrelsens utlåtande ceh kammarkontorets förklaring äfven infordrades. Man finner buru Kongl. fångvårdsstyrelsens behandling af detta mål har på allt sätt ledt till förlängning af kamereraren Weidels häkte. Långsamhet i pröfning, ytterlig senfärdighet i expedition, akternas splittring och handlingars qvarhållande, liksom för att göra en skyndsammare handläggning äfven hos Kongl. kammarrätten omöjlig — allt är gjordt, som kan förlänga den anklagades lidande. Saken ligger nu, för utlätandes afgifvande, hos kongl. fångvårdsstyrelsen, der täta påminnelser af justitiekansleren icke saknas. Likväl är icke ännu tredje månaden, något utlåtande färdigt ). Förhållandet har blifvit anmäldt hos Hans Maj:t Konungen. Herr justitieministern har deråt egnat uppmärksamhet, högsta domstolen har anbefallt sakens skyndsamma behandling, och herr justit ekanslern har, både genom personliga påminnelser och i embetsskrifvelser, sökt erinra kongl. fångvårdsstyrelsen om hvad lag och mensklighet påkalla mot den an klagade, hvars uppgifna brottslighet möjligen kan vara blott skenbar. Men, ännu efter så lång tids förlopp, har samma styrelse icke försatt kongl. kammarrätten i tillfälle att taga saken under pröfning. Man använder ett fjerdedels år blott för att afgifva ett simpelt utlåtande och affordra sitt kammarkontor en förklaring, då man åt den anklagade gifver jorton dagars förklaringstid ). Kamereraren Weidels besvär, som framdeles lära komma att offentliggöras, innehålla bland annat den uppgift, att han, som i Maj år 4833 tillträdde tjensten, måste, sedan första inventeringen skett, vänta ellofva år på ny inventering; att hans år 1837 och 1838 till fångstyrelsen ingifna skriftliga ansökningar lerom, först fyra år derefter föredrogos, och att verktälligheten följde först fem år sednare eller år 4846. Att på sådant sätt en redogörare ken försättas i högst farlig belägenhet, synes ej kunna betviflas. ) Tillståndet i kongl. fångvårdsstyrelsen antydes i advokatfiskalsembetets memorial vara sådant, att det låter befara att de handlingar, hvilka nu, jemte kamrer Weidels besvär blifvit till styrelsen återsända, kunna der förläggas eller förkomma, hvilket skulle blifva en ny olycksbringande orsak att förlänga den anklagades häkte. Såsom herr advokatfiskalens ord lyda, skola exempel härpå icke saknas, och den långa tid som förflutit utan att akten åter blifvit synlig, har alltså med skäl väckt oro. ) Först bos kammarrätten börjar egentligen domarens pröfning i en sak af denna art. Fångvårdsstyrelsens så kallade utslag i dessa mål är i sig sjelf blott ett slags betänkande öfver frågor, som till en stor del röra styrelsens eget intresse och, såsom Weidel påstår, här lära slutas så att antingen den anklagade eller styrelsen sjelf stadnar i ansvar. Om så förhåller sig, synes grannlagenhetskänslan hafva högt fordrat att styrelsen undvikit all onödig tidsutdrägt. — ee m -.