Aftonbladet – 19 september 1849, sida 3

Incuoyygere, LCALCEN ptCalVctad dl DOM AA. MOMUNnberg (man påminner sig att hr Ludv. Westerberg eljest är bearbetaren af texten i sjel:va de 20 häftena); plancherna lithografierade af hr IC. A. Dahlström. Öfver det hela af detta arbete, kan man utan orättvisa säga, att det är ganska skickligt och väl skrifvet; hr WesterIberg har inlagt en icke obetydlig förtjenst om stilen, som är lättläst och vårdad. Vi skola anföra ett litet stycke om Bearn och Pau i södra Frankrike; icke valdt, utan händelsevis uppfallande för ögat. Pau, hufvudstaden i Båarn, ligger på en höjd, som genomskäres af en djup graf, hvaröfver en kort och bred bro är anlagd. Pau är väl byggd och försedd med vackra gator: man märker i synnerhet den stora och breda gata, som sträcker sig nära en half fransk mil i längd. Om Pau icke hade sett födas Gaston de Foix, ryktbar under namnet hertig af Nemours; Jeanne dAlbret, som, drottning i en liten stat, intager ett så stort rum i franska historien; grefve dOrthes, som i Bayonne skonade de offers blod, dem Carl IX invigde åt S:t Barthelmynattens blodbad; Pierre Marca, en af Gallikanska kyrkans lärdaste prelater; Pardics, känd genom sina astronomiska arbeten; och slutligen den härförare, som försakade fosterlandets ömmare känslor för att intaga en thron, dit Sveriges önskningar kallade honom, skulle det vara för detsamma tillräckligt att hafva gifvit dagen åt Henric IV. I dess oregelbundet och sällsamt byggda slott, som förvandlades till kasern under revolutionen, och efter restaurationen till en kungsgård, förvaras ännu med vördnad det sköldpaddskal, som tjente nyssnämnde furste till vagga; och man kan icke utan en känsla af deltagande besöka de trädgårdar, han så ofta genomlopp i sin ij: barndom. Man bör, någon dag då en högtidlig procession l: anställes, se befolkningen i Pau; männernas drag äro väl markerade; de hafva i allmänhet en örn-( näsa, och öfra delen af käkbenen något framstående. ! j j Glädjen är liksom inskrifven på deras anlete; några hånfulla rynkor, längs med ögonlocket, och ett eget sarkastiskt veck omkring munnen, bidraga att gifva åt nationalprägeln ett skämtsamt och upptågs! fullt uttryck. Karlarne nyttja öfverhufvud taget den ! häfdvunna klädedrägten: den låga, bruna eller blå lil mössan, stundom försedd med en hvit eller röd vl-I! letofs; den gamla blå, sällan oblekta blandi, brun js tröja, och i allmänhet den breda, rödfärgade Cataloniska gördeln, som afsticker mot en väst af hvit-!4 aktigt ylle. Man måste beklaga att de allmänt nyttjade pantalongerna utträngt de åtsittande damaskorna ! och vidbyxorna. j Allmogens qvinnor hafva en af de mest originella II klädedrägter. Den består af charlakansröda ellerl hvita mössor, och af halsdukar med lifliga färger. lt Hvad stadsfruntimren angår, bära de en lång svart jr och styf kappa, med kapuchon, som insveper dem ls från hufvud till fot; andra åter nyttja shawlar, med ! bruna, gröna, röda och gula rutor, på ett behag-lt sjukt mantår anbragta. Denna shawl betäcker tilllq 1 1 f i 1 6 t f en del hår af den renaste ebenholzsvärta. Alla dessa qvinnor hafva i allmänhet vackra ögon, och läppar, som halföppna sig till ett retande smålöje. Bearns fruntimmer synas enkom födda för att dansa volkan. Klädedrägten hos invånarne i Gan-daln är beundransvärd. Karlarne hafva röd tröja, hvit ylleväst, kantad med svarta band, och vida byxor fästade vid halfva vaden. Qvinnornas klädsel består i ett vidt lintyg, fästadt vid halsen och som vid höften omslutes med banden till en enkel och mycket kort k kjol af svart parkum. Stundom bära de yllestrum-lt por af hvit och blå randning, försedda med en li-s ten frans, och som, icke nedgående längre än tillli fotknölen, lemna foten bar; men i allmänhet gå de 4 med blottade ben. Deras mössa är vanligen svart;!C blott någon gång är den hvit med en svart kant.s De hafva på bröstet ett litet hjerta och ett silfverkors buret i ett svart band eller en förgyld kedja.!! Dessa qvinnor förtjena rätt väl sitt rykte för skön-het; deras ädla hållning är i synnerhet anmärk-) ningsvärd: när de i utbyte mot fremlingens nyfikna blickar kasta på honom ett välvilligt smålöje, frestas man att taga dem för prinsessor, som förklädda kringirra på fälten. Den af hr Holmberg författade texten för Skandinavien och dess inbyggare företer också en ordnad och god stil. Så här, t. ex., låter beskrifningen om Blekinge och dess inbyggare: Den undersköna men veka natur som pryder Blekinge, har med skäl förvärfvat detta herrligals landskap namn af Sveriges trädgård. Denna natur synes också återspegla sig i den lifliga befolkningen, hvilken, med sin sydländska anstrykning, anses såsom den vackraste i Sverige. Blekingebon är i allmänhet mörklagd, lång och smärt, stark och vig, modig, gladlynt, vänfast, hj-e!psam och gästfri, men af ett häftigt, våldsamt, himdgirigt, oförsonl gt, till och med grymt lynne, och brås i detta fall på sina grannar i Kalmar län och Öland. Beboende en kuststräcka, kransad af r och holmar, är han från barndomen van att dväljas på hafvet, och hvilket, i förening med hans mod och vighet, gör ho-E nom till den yppersta sjöman. Härifrån måste dock undantagas inbyggaren i den från Småland nedgående bergsbygden och hvilken mest dväljes i sko-n gen, hvarur han hemtar sitt uppehälle, lika mycket fi som af jorden. k Blekingsflickornas smakfulla drägt är lika bekantr: som deras skönhet. Båda delarne äro synnerligt ut-n märkande i trakten af Ronneby. Ett kort snörlif!b af svart sammet eller siden, kantadt med hvitt eller !a silfver, slutar sig under sommartiden tätt omkring st! midjan, men öppnar sig upptill för den med en ro-2 sig silkesduk tätt höljda barmen, och röjer det smärta a lifvet och de runda formerna. Axlarne betäckas af en bred halskrage, tillhörande lintyget, hvars ärmar ll: sluta sig i manschetter. Den röda eller gröna kjo-e len, hvars färg framskimrar genom det tunna hvita v p i bred förklädet, prydes nedtill med en bred utsydd bord, och är så sid, att man med möda kan se en skymt li af den nätta skon med sitt silfverspänne. Vanligen bäres det i lockar först upplagda håret utslaget kring a axlarne, och täckes vid högtidliga tillfällen af ens slags hatt, bestående af en vid rund skifva, kläddb med rödt kläde, och med konstgjorda blommor öf-d ver hela kullen, från hvilken dessutom några ljus-d röda band nedhänga. I kanterna prydes denna valk u med silfvergaloner. Hvita broderade handskar, perl-n band och andra smycken fullborda den vackra dräg!j ten. Brudskruden är i Blekinge mindre prålig änl i öfriga landsorter. Endast bröstlappen måste tyn-ll gas af silfversmycken, och från den förgylda brud-e kronan uppspirar icke sällan en skog af konstgjorda blommor. Såsom gift bär den blekingska qvinnan ringar på fingrarne och en egen hufvudbonad, be-l: stäende af en liten rund skärm af rödt tyg, med en deröfver i veck lagd duk, som här och der låter den röda kullen framskymta. Med undantag af den egentliga bergsbygden, der rocken är den rådande, bära karlarne blå sjömansdrägt af kort tröja och byxor, väst och stöflar. osssee—E——— (Insändt.) Då anklagelser, uti hvilka första åtgärden består AAlona alota fr go cc Ia . a mt alltåtn I sor rt To