Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

vena otåligt. Gå, Siegbrit, och hemta skinnet, eller skall jag hemta det sjelf; men då får ni icke perlbandet. Nå ja, om ni så vill, så skall den fula rariteten snart komma hit och jag får då perlbandet! ropade fröken. Men om det nu icke lyckas er att få djuret... Låt det vara min omsorg! Perlorna bli i alla fall er tillhörighet. Men skynda, skynda er dål ropade Rovena, i det hon sköt fröken till dörren. Nå ja, då; inom några ögonblick skall ni bafva skatten, sade Siegbrit skrattande och skyndade bort. En fjerdedeis timma hade förflutit. Rovena satt under denna tid på ringmuren och blickade än ängsligt på hafvet, och än åt det båll hvarifrån hennes följeslagarinna skulle återkomma. Nästan mekaniskt slog hon än med den ena handen och än med den andra sin hvita slöja tillbaka, eller strök hon de yppiga mörka lockarne ifrån den hvita pannan. Andtligen kom Siegbrit. Har ni den med er? ropade Rovena med en röst, som darrade af otålighet, då hon såg fröken komma närmare pikthyddan på hvilken hon satt. I stället för svar höll Siegbrit ett temligen stort paket i höjden, och snart stod hon dermed vid Rovenas sida. Gif hit, gif mig hit det! ropade den sednare, men man hörde knappast de ord som undsluppo det af längtan qväfda bröstet; henres händer darrade som af feber och hastigt afryckte hon omslaget. Detta innehöll i sjelfva verket ett hvitt sjöbundsskinn. Så snart Rovena fick se detta, uppgaf hon ett genomträngande skri af öfverraskning, och tryckte det gamla förtorkade skinnet med häöftighet till sitt bröst. Sedan slet hon sitt halsband med sådan ifver från