Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

eller Dembinski, eller irländaren Guyon. Dessa bröder voro Magyarer — voro Ungrare. Hvilka äro de? Hvilka äro dessa förrädare, om de äro flera? Eller hvilken är det, om det är en enda? Det är underligt och betydelsefullt att Haynau och Paskiewilz i deras rapporter till sina regeringar uttala beröm öfver Görgey, men öfver ingen annan magyarisk anförare, ehuru der var ett dussin andra infödda Ungrare med generalsrang. Huru står det till bärmed? Att berömma en besegrad fiende är vackert och ädelmodigt. men Görgey var icke öfvervunnen. Han hade kunnat hålla utännu längre; men i stället att fullfölja, öfvergaf han sig till den ryska fältmarskalken, begärande hans medling hos Nicolaus och Frans Joseph. Första bruket som Paskiewitz gjorde deraf, var att lägga Ungern vid czarens fötter. Den hastighet och det skryt hvarmed detta skedde — det rop man höjde öfver detta — bevisa tillräckligt ryssarnes afsigt att vinna denna urderkastelse, till hvad pris som helst. Några millioner silfverrubel voro säkert icke för stort offer för en sak, som den ryske befälhafvaren ansåg så viglig. — Omkring två till tre veckor innan underkastelsen voro ryska rådplägningarne alldeles förlägna — kurirer affärdades till generalerna Orloff och Woronzoff — sjukdomar ech desorganisation begynte visa sig — ryska armåen var så modfälld i Ungern, som någonsin samma armå under Diebitch var i Turkiet 1828; och likväl förändrar sig allt i hast alldeles som genom trolldom, och en ungersk general, som under hela tre månaderna haft framgångar, gifver sig utan motstånd. Vi tadla ingen person — vi klandra ingen befälhafvare. Dessa fakta kunna vara och äro förklarlige. Likväl vete vi, alt de icke hafva blifvit förklarade. Förutsältom likväl att Görgey envist uthållit — att han fortsatt ett ströfvande krig ännu en månad med god framgång — samt först gifvit sig efter en förtviflad batalj i hvilken han blifvit besegrad — skuile väl en sådan seger förökt ryska eller österrikiska armeernas eller begges förenade ryktbarhet? Visserligen icke. Nej, tvärtom. Dessa armeer, eburu talrika och välförsedda med artilleri, kunna icke anses så betydliga i fält, då vi veta att 300,000 man, med alla tillgångar på medel och krigsmateriel, hafva behöft tre månader att be egra en odisciplinerad här af ungrare, utan krigsförråder — stridande under alla svårigheterna af brist på lifsmedel, ammunition och artilleri. Icke heller äro Ungrarne, efter tre månaders strider, underkufvade genom en strid i öppna fältet, utan genom underkastelsen af en soldat, beklädd med högsta makten; handlande på eget ansvar och tvärt emot önskningar och råd af många bland sina befälhafvande kamrater. Långt ifrån att anse de ryska bragderna i Ungern föröka bländverket af ryska makten, iro vi öfvertygade att utgången snarare visar Rysslands verkliga svaghet utom sitt eget område — utom denna ogästvänliga region, i nviiken hennes soldater äro hemmastadde och icklimatiserade. Ehuru Ryssland har stora naturliga fördelar och betydliga inre hjelpkällor på egen jord, är let utom sig oeh såsom en anfallande makt, ntingen mot England eller Frankrike, alldees icke fruktansvärdt. Dess armeer kunna vara talrika och väl försedda, men själ och inda fattas dem. Alla de största bataljer verllen sett hafva blifvit utkämpade, icke a? talika slafhorder, utan af små armåer utaf mognade soldater, som haft en sak — ett land — tt dö för och att frälsa. Brådmognad i sin tillväxt — brådnvognad i ilt anseende som makt — har Ryssland en jätes kropp, men knappast mera än et? barns tyrka. Ryssväldet är alltigenom ruttet innan let blifvit halfmoget, och af det ryska rikets örvaltningsgrenmar, alla kräftskadade af korrupionen, äro armeens och flottans de mest kräftkadade och demoraliserade. I hvarje afseende ir dock Rysslands inblandning i Ungerns anselägenheter en stor europeisk kalamitet, som san leda till ämnu icke förutsedda — ännu cke misstänkta — följder. 3ROGQLTORMAS