Aftonbladet – 19 september 1849, sida 2

stR Jo men, svarade Rovena. ,Detta stag är ! ögst sällsynt, och denna var kanske den enda sitt slag vid dessa öars kuster. I detta fall måste jag motsäga er, inföll röken. Bet finns, eller fanns åtminstone, nnu fler sådana. Er gemål har för några år edan troligtvis dödat en sådan. Det kan jag icke tro, svarade. grefvinnan eende. Har ni sett det dödade djuret? Just icke det,, genmälte Siegbzrit; men väl. less skinn., ,Verkeligen ? frågade Rovena lifligt. Men ni tyekte väl endast så? Nej, jag tyckte det icke,, svarade fröken Siegbrit, ty för några dagar sedan såg jag det. Ack, berätta mig det noga, det retar min nyfikenhet på det högsta, sade den usga frun med en liflighet, som Siegbrit ännu aldrig förr varsnat hos henne. Som ni vet,, sade fröken, vär det flera kamrar i södra tornets öfre våning, der näten gömmas till fiskarfänget. Grefve Magnus var! frånvarande och bade gifvit befallning att sillnäten skulle sättas i ordning för dep nästa utlöpande lilla flottan. Åtskilliga af de funna näten voro obrukbara. En gammal fiskare påstod sig veta att någonstädes mår ,te nya nät, som han sjelf gjort, ligga undar gömda. Alla gömställen voro genomsökta och endast en kammare återstod, men dertill fanns ej nyckeln. Ingen af de framlemv ade nycklarne ville passa, och jag gaf således befallning att upprt dörren. Vi genr,msökte rummet, allt var tomt, endast en stor kista stod der i ett hörn, deri låg ett stort sjöhundsskinn, och det var precist af sammw a färg . .. ;Som den hunden ni nyss såg? ropade grefvinnan, i det hen,es ögon blixtrade, och hon visade med sin snöhvita hand åt hafvets vågor. I ,Ni kan lita derpå!, svarade Siegbrit med