Aftonbladet – 19 september 1849, sida 1

RS 182 stenar utan annat sammanbindningsmedel Ihopfogad hög, hvilken hade tjent till boning Jåt någon af detta numera utdöda slägte. På Idessa uddar af det mnordlida Skottland, Hebriderna och Orkaderna, träffar man sådana återstoder af de äldsta bygnader som blifvit uppförda af menniskohänder i Europa, och hvars antal vittnar att dessa nejder i fordna dagar voro vida mer befolkade än nu för tiden. Många af dessa Piktboningar — eller Duns som man kallar dem gå Orkaderna — hafva störtat tillsammans, likväl fins det mången som bibehållit sig vid sitt ursprungliga utseende. Den som vi nu omtala hörde till de sednare. Den låg på en stenhäll nära vattnet och såg ut som en afskuren käggla. Om man gick in genom den öppna dörren som förde till det inre af stenhögen, så befann man sig i ett rymligt rum eller ett slags hvalf, hvars tak bestod al klippblock och släta stenar. Utur detta hvalf kom man genom en annan dörr uti en trång nästan som i en snäcka förande ging som ledde vandraren upp till en öppning; här uppe på Pikthuset hade man utsigt öfver hela fjorden. Var det nu denna omständighet eller derför att här fanns det enda beqväma tillfälle att hvila sig, nog af, Siegbrit påträffade här ofta den unga grefvinnan vid den besynnerliga byggnaden, hon sjöng lå sina obekanta sånger och sträckte händerna ängtansfullt åt hafvet eller höjde sig öfver stennuren som inneslöt det hela, emot vågorna som kummade emot dess fot, och såg eftertänkamt ned i det blågröna djupet, Så fann Siegrit en dag Rovena. Solen var just i nedgången ch grefvinnan stod som en nereide vid ytterta kanten af stenmuren. Hon sjöng med så ljul stämma sin sång på et fremmande språl t; hennes mörka flätor åväl som hennes hvita slöja böjdes och sänkes af vinden. Fröken lyssnade länge mellan lipporna. Denna gången var det ingen villa;