Aftonbladet – 19 september 1849, sida 1

l GÖRGEYS KAPITULATION. General Görgey, på hvars tapperhet och ka rakter den europeiska verlden lagt så mycke: vigt, har icke funnit lämpligt att meddela hen ne minsta förklaring öfver sitt slutliga uppfö rande. Allt hvad som förspordes angående ho nom omedelbart efter kapitulationen, var at den ungerske generalen var en firad gäst i ry. ska lägret. Hans bref till kommendanten Komorn, med uppmaning att gifva sig, äl den mest lama och fattiga epistel, som en kri gare kunde utfärda; och i fall Klapka, äfven om han rättade sig derefter, skulle trampa på der med förakt, så skulle man fullkomligt kunna fatta hans känslor. Och ändå har man intet bevis att general Görgey varit hvad man vanligen kallar förrädare. Vi tro att Görgey, såsom fältherre betraktad, var och är blott och bart härförare: att han äger det mod, den urskilning och andra aktningsvärda egenskaper, som tillhöra en srisisk anförares kallelse; men att han icke har ns en gnista fosterlandskärlek. Hans egen miitäriska ära — hans framgång som krigare — var uppenbarligen hans första tanka: — hans ands trygghet eller frihet var lika uppenbart n sednare omsorg, som han tycktes öfverlåta t sina stridskamrater, hufvudsakligen de polka anförarne. Att icke lita slå sig, eller att — slagen — skyndsamt hämnas; att sammanålla sin armå, icke såsom en beständig del af andets försvarsoch säkerhetsmedel, utan såpm ett vilkor för dess anförares rykte — såant var Görgeys syfte. Han frågade li et e er hvart han drog sig undan, eller hvad han emnade i sticket, blot icke han förlorade nåon fana eller någon kanon. Och hans sednaLe så mycket berömda återtåg tycktes med tomordentlig urskilning åsyfta det enda stora ndamålet: att få kapitulera i massa, med hela rtilleriet, med alla troppar och vapen, så att in kunde vinna förtroende hos sina fiender ARNE ERE