Aftonbladet – 18 september 1849, sida 2

samhetsgärd för den möda, han nedlagt förl denna välgörenhetsinstitution. Bagareembetet l har äfven såsom minne öfverlemnat åt hr F. en väl arbetad silfverpjes. Dessutom har hus-c bållssällskapet, der hr F. varit sekreterare, så-4 som vedermäle af sin förbindelse tilldelat honom sällskapets medalj med eklöfskrans, att! bäras på bröstet. Vid sjelfva afresan afsjöngos: af bildningscirkelns sångförening några vackra! verser, och cirkelns ordförande, pastor Hult-lIl man, tolkade såväl bildningscirkelns som sta-j1 dens saknad. Sedan bildningscirkelns direk-! tion och sångförening druckit en afskedsskål!. med den bortfarande, anlände Malmö sång-) förening och afsjöng äfven för tillfället förfat-l tade verser. För öfrigt utfördes flera sångstycken, och en talrik samling af invånarnel. voro närvarande vid bögtidligheten. —— — De frågor vi häromdagen togo oss friheten att ställa på Aftorpostens red. rörande sättet att komma till ett slut med representationsfrågan, hafva icke varit utan sin frukt.: Icke så, att A. P. täckts svara direkt på frågorna; det hade varit väl mycket begärdt på : en dag; men man kommer ändå dertill på en omväg och vi skola följa A. P:s resonnemanger. För detta ändamål måste ett längre utdrag ur artikeln meddelas, hvilket följer: Vill ÅA. B. eljest veta, hvem som går reaktio-: nens ärenden, här så väl som i alla andra länder, så kan A. B. ju fråga Tiden; märk t. ex. Tidens: hånlöje häromdagen öfver representationsfrågans ställning och den segrande visshet, med hvilken han förkunnade, att hela denna fråga skulle falla vid) nästa riksdag m. m. Hvem tror A. B. vara skulden härtill: de som, samlande omkring sig den förnämsta kärnan af de gamla liberala, velat tillsvidarej! arbeta för och ätnöja sig med det hvilande förslaget, eller de som i en fåtalig hop samlat sig, för att pål. egen hand uppgöra ett splitter nytt reformförslag,l, långt mera ultraradikalt än sjelfva Franska, Schweiziska och Amerikanska republikernas, för att ickel tala om något monarkiskt-konstitutionelt lands? ifvem tror ÅA. B. mer aflägsnar reformen, de förra, eller de sednare? Eller tror A. B. det vara lättare att komma från det nuvarande till Örebroförslaget, eller från det hbvilande till ett mer förenkladt och in mer liberalt? Eller kan A. B. inbilla sig, att Örebroförslaget, om det nemligen blefve föremål för! diskussion och granskning, (som det hitintills endast varit i en punkt, hvilken längt ifrån är den vigtigaste) skulle finna en bland 100, ja 41000 anhängare bland förståndigt och tänkande liberale, hvilka neml. hade allvar med en reform och icke tyckte, såsom br Th. Petrg i Örebro, att det nuvarande ståndväsendet ändå kunde vara godt nog, blott det finge regera på egen hand? (ja det visade sig under under frihetstiden!) eller har icke A. B. sjelf, först för några månader scdan utbasunande Örebromötets beslut såsom landets votump, nu börjat att draga sig allt mer och mer derifrån och tycka att, genom den till soldater och backstugusittare utsträckta valrätten, deri ändå ingår en alltför stor portion kristendom och personlighetsprincip)! Och när sjelfva A. B., som står i spetsen, under de två sednare åren, månad efter månad vacklat hit och dit mellan! väl 40 olika programmer, från det famösa Thomanderska med två kamrar, hvaraf den ena sammansatt af sfånd, och ÅA. B:s eget aristokratiska förslag af d. 4 Maj 1848, ända ned till ultrademokratismen i Örebro och nu tillbaka igen — hvad skall det stackars folket då tro om sin republikanske ledare? Och vore det då icke förlåtligt, om det till och med slutligen beginge den synden mot A. B:s helige ande, att fästa sig vid något bestämdt och positift, ett förslag, som blifvit framlagdt af landets regering och hvilket i hufvudsaken öfverensstämmer med hvad som utgjorde både A. B:s och de andra liberales förhoppningar, innan Februari-yrseln inträffade, — en revolution, hvars resultater just icke tyckas vara inbjudande, åtminstone för ett fattigt land. På detta sätt skulle man väl kunna räkna ut, att sedan Aftonbladet och dess seider haft ett halft dussin programmer, reformsällskaperna ett halft dussin, männen i Örebro ett, som vid nästa år säkert kommer att alldeles omstöpas, och derefter A. B. fär nytt besvär att jemka sig — det förståndiga folket, trött vid allt detta vacklande och hela detta! oväsende, skulle kunna hitta på att tänka ungefär så här: Nej, låtom oss heldre åtfölja anvisningen af vår Konung, af våra bepröfvade gamla upplysta vänner, representationsreformens äldsta kämpar i landet, Anckarsvärd och Richert, och antagom till en början det hvilande förslaget. Vi göra dermed slut på det gamla eländet och det nya käbblet, som oroar landet. Låtom oss sedan se noga till, att vi! i den nya representationen välja sådane ombud (och dertill ega vi både makt och frihet, blott vi vilja). som göra sig aktade af både nationen och regeringen, förvandla konstitutionen till en snning och tillika tillse, att de förbättringar i vallagen och representations-stadgan, som kunna erfordras, omedelbart följa, i den mån de visa sig vara behöfliga. Förlåt oss, äd!e kollega, på det sättet ungefär resonnera vi. Men förmodligen är det att falla in i Granskarens roll och gå de reaktionäres ärenden. Detta stycke innefattar mycket mer, än en och annan kanske tycker vid första påseendet, och en hel hop, hvaröfver närmare förklaring är behöflig. Aftonposten hänvisar på Tidens hånlöje häromdagen öfver representationsfrågans ställning, och den segrande visshet, med bhbvilken han förkunnade, att hela denna fråga skulle falla vid nästa riksdag, — Det är också möjligt, att de ultrakonservative kunna glädja sig åt en sådan visshet, att regeringens förslag icke går igenom. Men denna fröjd skulle säkert blifva ganska obetydlig, i fall alla reformvännerna böllo tillsammans och förenade sig om ett verkligt liberalt program, som ganska snart skulle bryta det reaktionära motståndet. Ty hvarpå stödjer sig i sjelfva verket detta motstånd? De reaktionära eller ultrakonservative äro icke nog blinda för att ej se, att deras egen styrka i sjelfva verket är ganska obetydlig i denna fråga. Härom är också Aftonposten säkert ense med oss. Det är derföre egentligen endast den nuvarande schismen emellan de grå eller det sig så kallade medelvägspartiet och de liberala, som de förstnämn le räkna till sin fördel, i förboppning att kunna hålla regeringen i overksamhet så länge denna schism räcker. Frågan måste således reducera sig derhän, hvilketdera partiet mera har framtiden för sig, det som uppträder för det kungliga förslaget, som, aAaftar da hanrrann man hittilla bamnnat Ana sig